Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stängt för semester – för alltid

Tänk att ta semester i tio år. Ett helt decennium – fritt! Vi är nog många som fantiserat om en sådan långledighet. Konstnären Carl Fredrik Reuterswärd funderade på det redan 1963, och gjorde dessutom slag i saken. Beslutet meddelades i New York Herald Tribune, där en enkel radannons berättade ”Carl Fredrik Reuterswärd Closed for holidays 1963-1972.”
Fast någon semester var det förstås egentligen inte tal om. Senare skulle konstnären beskriva ledighetsannonsen som en startpunkt. Tärningen kastas, och spelet är igång – men utgången oviss. Tärningen, det var han själv. Spelet, det var konstvärlden. Insatsen var förstås det egna konstnärskapet och konsten.
Hur gick spelet då? Mycket bra. Inte bara under åren på 1960- och 70-talet som nämndes i annonsen, utan också fortsättningen. Carl Fredrik Reuterswärd fick en lång och intensiv karriär med framgångar både i Sverige och internationellt.
Ja, den bybo som Fortuna nu förlorat var en av landets mest kända konstnärer ute i världen. Men också himmavid blev Carl Fredrik Reuterswärd naturligtvis uppmärksammad. Revolvern med knuten pipa, ”Non violence”, står sedan 2014 framför entrén till Landskrona museum – men i specialversion, eftersom pipan på det här vapnet har dubbla knutar. Skulpturen invigdes i samband med att museets permanenta Carl Fredrik Reuterswärd-utställning öppnade, där 230 verk som han 2012 donerade till samlingarna visas.
Den rika donationen är fylld med spännande material, där Landskronaborna och alla andra kan följa det som ibland lite högtidligt kallas konstverkets födelse: spröda skisser i blyerts omvandlas till tuschteckningar och oljemålningar, några figurer kastas om och får ny riktning, andra blir tredimensionella och växer till skulpturer.
”Non violence”-revolvern finns också sedan länge både i Lund, Malmö, Stockholm och på flera platser över hela världen. Den första restes utanför FN-byggnaden i New York 1988. I Helsingborg står sedan 2010 skulpturen ”Interfigures” framför Dunkers kulturhus. Den handlar inte om siffror, men däremot om mellanrummen mellan en rad siffror – på typiskt Carl Fredrik Reuterswärd-manér. En liknande skulpturgrupp finns sedan 2014 också i Wanås skulpturpark utanför Knislinge.
Ja, det där bakochfram-tänket, det oväntade och dråpliga blandat med en ganska intellektuell hållning förknippar många med Carl Fredrik Reuterswärd. Det kan uppfattas som ett slags studentikost skämtlynne, men är egentligen förankrat i 1960-talets omdaning av konsten där idéer lyftes fram som viktigare än hantverkskunnande och skicklighet. Konceptkonsten föddes.
Åren efter att Moderna museet i Stockholm öppnat våren 1958, intogs salarna av dåtidens unga konstnärer som läste nonsenspoesi inför den väluppfostrat applåderande borgerliga publiken i kostym och dräkt. Carl Fredrik Reuterswärd var en av aktörerna i detta viktiga skede. Han och Öyvind Fahlström utsatte de förvånade museibesökarna för performance och iscensatte happenings.
Bortom allt idébaserat abstrakt och de provokativa upptågen har Carl Fredrik Reuterswärd också berättat om hur den generösa tillit han upplevt i mötet med sina lärare varit betydelsefull för hans konstnärliga utveckling: Fernand Léger i Paris och Sven X-et Erixson på Konstakademin i Stockholm – två modernister som ju egentligen var skolade i en verklighet helt annorlunda än den som blev Carl Fredrik Reuterswärds: den begynnande postmodernistiska, där konstnärer ifrågasatte och ställde sanningar på huvud.
Ett tidigt exempel på detta var då han i samband med Moderna museets älskade publiksuccé, utställningen ”Rörelse i konsten” 1961, skapade ett anti-verk, som han kallade ”Maskot för Rörelse i konsten”: en man surrad vid en stol med bastant rep. Ingen rörelse alls.
Karriären rörde sig däremot framåt i hög hastighet. Blott 31 år gammal blev Carl Fredrik Reuterswärd professor vid Konstakademin i Stockholm, den yngsta någonsin. Flera stora uppdrag kom som gällde offentlig konst. Och så, som en reaktion på nyheten om mordet på John Lennon 1980: revolvern med den knutna pipan som nu blivit global fredssymbol.
Vreden och sorgen som är klangbotten i ”Non violence” blottade för ovanlighets skull en personlig ton i Carl Fredrik Reuterswärds konst. Det distanserade, undanglidande i den tidigare konceptuella hållningen finns inte här. Samma närhet och direkta tilltal präglar de bilder han med darrande linjer tecknade efter stroken 1989: reflektioner över livet, rädslor, förhoppningar och egna tillkortakommanden. Alla är tecknade med vänsterhanden efter att högerhanden förlamats. De vittnar om en enorm envishet, såklart, men också om en stor simultankapacitet – och Carl Fredrik Reuterswärd hade faktiskt ett förflutet som trummis.
De där teckningarna är rentav rytmiska. En något skakig hand, visst, men med sväng. En levande människa har gjort dem. Och visst fanns förstås ett bultande hjärta under all ironisk vitterhet, bortom allt det vitsigt kluriga hos Carl Fredrik Reuterswärd.
Jag tänker på några av hans teckningar i donationen på Landskrona museum, som skildrar 1970-talets Chile. Pinochets militärkupp bildar fond åt bilderna, som med nerviga linjer uttrycker fasa och avsky. De är känslosamma, men bestämda. Samma säkerhet som i den enkla skiss till ”Non violence” som idag finns Skissernas museum i Lund: en metalltråd, snabbt hopsvängd, och så några vita, gipsdränkta tygremsor. Ett känslofyllt koncentrat, format i ett inspirerat ögonblick av säkra, kunniga händer.
Till sist har Carl Fredrik Reuterswärd nu faktiskt stängt för semester, på allvar. Spelet som han inledde med den där ledighetsannonsen 1963 är avslutat. Tärningen kastades, pjäserna flyttades. Han gjorde sina drag skickligt. Men förmodligen var det ändå att bryta mot reglerna han gillade mest – och egentligen var allra bäst på.
Gå till toppen