Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Heidi Avellan: Svenska krusbär är godare. Våga stå upp för jämställdheten.

Är mångkulturalism ett hot mot jämställdheten? Handskakningsdebatten har aktualiserat frågan igen. Och svaret är: det beror på. Oss.

Alla värderingar är inte lika bra. Jämställdheten är värd att värna, tycker Heidi Avellan.Bild: Fred Ernst
Ansiktet mot solen och skala av, skala av, skala av. Äntligen. Män i bar överkropp, kvinnor i soltopp fyller parkernas gräsmattor. Bara armar och ben överallt.
Självklart, men inte okomplicerat för alla.
För ett år sedan väckte Zeliha Dagli uppmärksamhet när hon i Aftonbladet berättade hur somliga vill krympa hennes tillvaro. Efter trettio år i Sverige är hon bekymrad över att hon inte längre kan klä sig som hon vill och diskutera rätten till abort, rätten till sin kropp, rätten till ömsesidig kärlek. Den sociala kontrollen från hennes barndoms imamer har flyttat till den svenska förorten.
"Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här."
Hon vill kunna ta ett glas öl med sina vänner, odla grönsaker i shorts och bada i bikini. Det är för mycket för moralväktarna.
Sedan den gröna politikern Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinnlig reporter är debatten igång igen:
Är mångkulturalismen ett hot mot jämställdheten?
Det beror på hur majoritetssamhället agerar. Men om tassandet kring frågan fortsätter så är risken stor att svaret blir ja.
Med stort mod och hårt arbete har Sveriges kvinnor vunnit en sexuell frihet våra förmödrar bara kunde drömma om, konstaterar Alexandra von Schwerin, projektledare för utställningen Älskare och älskarinnor – njutning och åtrå 500 år på Skarshults slott. Hon varnar för backlash:
”Jag vaknar med ett ryck varje morgon och tänker på alla de kvinnor som har kämpat och dött för de friheter vi har idag. Vi får inte glömma dem. Om vi inte tar de här tendenserna på allvar så ger vi de här kvinnorna fingret och säger att det ni gjorde och det ni kämpade för spelar ingen roll lägre.”
Men det här är inte en kvinnofråga. Det ingår om Sverige ska förbli en västerländsk liberal demokrati – det bästa sätt att leva ihop som människan hittills kommit på.
Också bland dessa demokratier är Sverige udda, på ett bra sätt. I forskningsprojektet World Values Survey som sedan 1981 samlar data om värderingar i världen sticker Sverige ut.
Högt upp på forskarna Ingleharts och Welzels kulturkarta, som resultatet presenteras i, kommer länder som har mer sekulära och mindre traditionella värderingar i synen på sådant som religion, auktoriteter, abort, skilsmässa och nationell stolthet. Till höger finns länder med tolerans, jämställdhet och individualism.
Sverige hamnar längst uppe och längst till höger. Modernt, sekulariserat, med individen i centrum.
När detta annorlundaland välkomnar kulturer från hela världen är det oundvikligt att det uppstår krockar.
Den liberala feministen Susan Moller Okin skrev den uppmärksammade essän Is multiculturalism bad for women? – och svarade själv på sin fråga: ja, för patriarkala kulturer värnas på bekostnad av kvinnors rättigheter.
Minns handskakningsdebatten. En man kan inte tvingas skaka hand med kvinnor. Men den arbetsgivare som vägrar anställa honom på grund av detta kan tvingas till skadestånd för diskriminering.
Essän skrevs 1999, alltså bara några år efter FN:s stora kvinnokonferens i Peking. Sedan dess har världens kvinnor inte sett några stora framsteg, inget imponerande genomförande. Kvinnors rättigheter har tvärtom kringskurits:
I Europa ifrågasätts rätten till abort. I spåren efter den arabiska våren krymper kvinnors livssfär. I krig är våldtäkt fortfarande ett vapen. I FN har frågor om mänskliga rättigheter hamnat i händerna på några av världens mest repressiva regimer.
Kvinnors rättigheter begränsas med hänvisning till traditioner, religioner och kulturer.
”Att vara feministisk mångkulturalist borde anses lika otänkbart som att vara en liberal socialist”, påstod högerliberala Timbros Andreas Johansson Heinö nyligen i Borås Tidning, apropå Susan Moller Okin.
Men riktigt så illa behöver det inte vara. Det går att välkomna flera kulturer, men då krävs att det finns tydliga spelregler – som alla förväntas följa:
Respekt för lagen och demokratin och det sekulariserade beslutsfattandet. Respekt för de mänskliga rättigheterna, för åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet. För jämlikhet och jämställdhet och allas rätt att välja sitt liv.
Sverige behöver tydligt formulera vad som gäller. Och se till att detta efterlevs. Inte fastna i kulturrelativism.
Idag härjar sedlighetspolis i invandrartäta förorter. Skäggmän ifrågasätter muslimska kvinnors rätt att dricka vin. Flickors rätt att lära sig simma i skolan är inte självskriven, kvinnors rätt att välja jobb, partner och liv inte självklar. Hedersvåld och könsstympning är verklighet.
Inte för att regler saknas – utan för att myndigheter viker ner sig.
Det är ett hån mot alla som kämpat för det jämställda Sverige. Men att bara skylla på pluralismen är att göra det för enkelt.
Det handlar om att våga stå upp för vad som gäller i Sverige. Det handlar om att inte separera kvinnor och män i det offentliga, att inte svika de unga som gör uppror mot hederskulturen. Det handlar om att stå upp för att Sverige har valt en annan samhällsmodell – i demokratisk ordning – och att den inte bara är annorlunda, utan bättre.
Gå till toppen