Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rummet får en ny struktur

Sara Wallgren, Nadja Bournonville, Scintillations, Breadfield, Malmö, tom 21/5.Marie Raffn, KHM Gallery, Malmö, tom 7/5.
Konst som blundar? Nog verkar Nadja Bournonvilles fotografier rygga tillbaka för omvärlden. De liknar geometriska irrbloss, oskarpa, gäckande skuggor, eller påminner om flimret då ögonlocken pressas ihop. Sinnesintrycken glider undan i ett flöde, som liknar en mardröm; inre och yttre visioner skiljs inte åt. Vi är vilse.
Sara Wallgren och Nadja Bournonville på galleri Breadfield.Bild: Galleri Breadfield
Dessa foton riktigt ropar på ljud, inget soundtrack, men en klang. Då hörs en femton sekunder lång pipsignal från Sara Wallgrens installation av tre låga mobila möbler för ljud, ljus, bild. Hon öppnar en stjärnhimmel åt vår fantasi, kanske med den himlakropp, som gett verket dess namn, Alphard, vilket är orienteringspunkten för navigationssystemet Loran, som hon lånat ljudet från. Efter de femton sekundernas pipsignaler har hon lagt in trettio sekunders tystnad. Ett ljudmönster växer fram ur förhållandet mellan pip och paus, en rytm 1:2. Och då fungerar installationens diskreta ljus som ett slags vag flimrande grundton. Och efter ett tag får rummet en ny struktur, där bild och klang sträcks ut. Jag kan blunda och se hur en mix av signaler, paus, oskarpa bilder och svårfångat fokus långsamt växer till ett mönster. Det här är ett verk som tar tid. Tvärs emot de snabba visuella effekter som är vanliga i dagens kommersiella konstliv, där besvärliga abstraktioner, typ ljud, undviks.
Marie Raffn visar i sin examensutställning hur ljud kan växa ur enkla mönster. Hon öppnar med en video av två fäktande män. Värjornas rytmiska koreografi översätts till knattrande solo med strumpstickor. Och hon har också överfört ett stickmönster till klingande materia. Samma mönster har hon använt till de olika former hon tecknat med vag penna på väggarna och låtit växa ut över golvet med grov tejp; ett grafiskt partitur där klangfärg markerats av tjock prasslig plast. Rummet har blivit en labyrint, där inget är som jag trodde. Enda vägledningen ger de svagt knattrande strumpstickorna och knastrande ljudmönster. Åter blundar jag, och strukturerna i hennes visuella poesi töjer ut tid och rum. Precis som hos Sara Wallgren. Konst är inte snabba klipp.
Gå till toppen