Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

”Jag har inget annat hemland än detta”

Den estlandsryske Afghanistanveteranen Aleksej Sonin säger att Estland är landet han vill försvara. Men efter femtio år av sovjetisk ockupation ses den stora minoriteten på över en miljon ryskspråkiga fortfarande ofta som en säkerhetsrisk. Vi publicerar vi ett utdrag ur vår medarbetare Kalle Kniiviläs bok ”Sovjets barnbarn” som nominerats till Stora Journalistpriset i Finland.

Aleksej Sonin har krigat i Afghanistan. Vi väntar på honom vid trappuppgången till hans mormors lägenhet. Det ska bli en tur ut till sommarstugan, men det var ett ärende Aleksej skulle uträtta först.
Afghanistanveteranen Aleksej Sonin och hans mormor Aleksandra Sjormikova vid sommarstugan utanför Narva.Bild: Kalle Kniivilä
Jag fördriver tiden med att fråga Aleksejs mormor Aleksandra Sjormikova hur det gick till när hon hamnade här i Narva.
– Tja, på den gamla goda Sovjettiden var ju reglerna sådana att när du hade läst färdigt fick du inte själv välja vart du skulle åka. Mina föräldrar bodde på Krim, vi hittade jobb där och bad att man skulle låta oss stanna där. Det var ju nära mina föräldrar och vi hade redan fått ett barn. Men nej, det fick vi inte. Först skulle vi antingen åka till Uljanovsk vid Volga eller Krasnojarsk i Sibirien. Men där fick vi ingen garanti om lägenhet. Min mans bror jobbade här på kraftverket, och han lyckades ordna att vi fick inbjudan hit. Vi kom 1966, först fick vi bo tillfälligt på gästhem och så fick vi en lägenhet. Han fick jobb som elingenjör, jag arbetade med mätteknik på Kreenholms väveri.
Vad tyckte folk när Sovjetunionen föll sönder?
– Det var en euforisk stämning. Bland esterna alltså. Jag minns när vi åkte till byrån för mått och vikt i Tallinn och åt i matsalen där. Då var det plötsligt en klar uppdelning. Esterna stod i en samlad klunga och pratade estniska med hög röst. Jag förstår dem väl, hade jag varit i deras ställe så hade jag nog uppfört mig lika stolt och pratat högt på mitt eget modersmål. Vi ryssar var mer avvaktande, vi visste ju inte hur det skulle bli med medborgarskap och sådant. Och Krim var ju Ukraina, jag kommer därifrån och min man kommer från Zjitomir, väster om Kiev, så vi var mer intresserade av Ukraina än Ryssland, om vi skulle bli medborgare någon annanstans än i Estland. Vi prenumererade på dagstidningen Sovetskaja Estonija som hade en stor artikel om Ukraina, där vi läste att om man ville bli medborgare i Ukraina så måste man bo där. Alltså var det inget alternativ för oss.
Estniska är inte direkt något lätt språk att lära sig, det måste man säga, speciellt när man är lite äldre
Ryskt pass hade man kunnat få, men det var inte heller något alternativ, säger Aleksandra.
– Vad skulle vi ha det till? Släktingarna bodde ju alla i Ukraina, det var dit vi skulle åka om någonstans. Men vi hade språkkurser för oss mellanchefer på Kreenholm. Det var inte direkt så att man behövde estniska till något här i Narva, allt var på ryska. Estniska är inte direkt något lätt språk att lära sig, det måste man säga, speciellt när man är lite äldre. Men jag betalade för en tilläggskurs, och vi lyckades med nöd och näppe klara det, både jag och min man och barnen. Då kände vi oss lugnare, det är klart det är bättre att vara medborgare i det land där man bor.
En nybyggd ryskortodox kyrka och en seconhandbutik i Narva.Bild: Kalle Kniivilä
Aleksandras dotterson Aleksej Sonin parkerar sin tre år gamla, fina bil vid trappuppgången och öppnar bakluckan. Han är en vältränad ung man i svart T-tröja med kort hår, kortklippt skägg och lugn blick. Ena armen täcks av en snirklig tatuering. Bilen har han köpt för en del av pengarna han tjänade i Afghanistan.
Jag vet att mina föräldrar förlorade mycket av sina besparingar när Sovjetunionen föll sönder, och sedan dess har de fått leva mer ur hand i mun.
Under Afghanistankriget 1979–1989 fick över 14 000 sovjetiska värnpliktiga sätta livet till när de ”uppfyllde sin internationalistiska plikt”. Sammanlagt var det över 600 000 Sovjetmedborgare som under 1980-talet tjänstgjorde i Afghanistan, många av dem från Estland. Men Aleksej Sonin är inte en av dem. Han var bara sex år gammal när de sista sovjetiska trupperna drogs tillbaka från Afghanistan, och han minns knappt något om om Sovjettiden.
– Det är bara sådana vackra barndomsminnen. Och Sovjettiden är väl inte något vi pratar så mycket om i familjen heller, men jag tror att mina föräldrar hade det bättre då. Vi var en välmående familj. Det var inte lika stora skillnader då, men en del tjänade ändå lite mer än andra, mormor hade ett bra jobb, och mamma var rektor på en konstskola. Ja, alla i vår familj har högskoleutbildning, förutom jag då, och jag tror att livet var lugnare då om inte annat. Jag vet att mina föräldrar förlorade mycket av sina besparingar när Sovjetunionen föll sönder, och sedan dess har de fått leva mer ur hand i mun. Så är det med mig också, jag är redan 29 år gammal, men jag har inte lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ta ledigt i ett par månader och leta efter ett bättre jobb. Varje månad måste man tjäna ihop till mat och allt annat. Kanske hade folk det bättre på ett sätt på den tiden, inte vet jag.
EU:s yttre gräns i Narva. Det höga staketet ska göra det omöjligt att hoppa ner från gränsbron till strandpromenaden före passkontrollen.Bild: Kalle Kniivilä
Nu arbetar Aleksej på olika byggen i södra Finland, där får man mycket bättre betalt än i Narva. Men det är en bit att åka.
– Helst jobbar jag sex dagar ena veckan, söndagen måste jag vara ledig, annars orkar jag inte. Och andra veckan jobbar jag måndag till torsdag, så tar jag färjan över på torsdag kväll. Då hinner jag i alla fall vara hemma tre dagar varannan vecka.
Egentligen ville han bli yrkesofficer i estniska försvaret efter att han gjort lumpen. Men det gick inte så bra, hans karriär stoppades av säkerhetspolisen. Det var därför han beslutade att åka till Afghanistan 2011, berättar han.
Vi har kommit fram till koloniområdet och parkerar utanför en prydlig, putsad stuga. Aleksandra dukar fram lite mat, vi sätter oss vid bordet och Aleksej berättar hur det gick till.
– Jag gillade det militära, det passade mig väldigt bra, så jag sökte till krigshögskolan och läste där i ett och ett halvt år. Men det tog väldigt lång tid på sig för att utreda om jag kunde få tillgång till statshemligheter. De kallade mig till intervju några gånger, och till slut kom svaret: jag nekades tillstånd. Det innebar att jag inte kunde bli officer. Men jag ville ju jobba kvar inom försvaret och utvecklas, så jag pratade med officerare där på personalavdelningen, och vi kom fram till att en mission i Afghanistan kanske skulle kunna hjälpa till, att jag kanske skulle kunna komma vidare på krigshögskolan efter det. Så jag bestämde mig för att åka.
Tröjor till salu i Lettlands näst största stad Daugavpils, där 80 procent av invånarna är ryskspråkiga. ”Tillverkad i Sovjet” står det på tröjan högst uppe till vänster.Bild: Kalle Kniivilä
Estlands deltagande i den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan från våren 2003 var ett symboliskt viktigt steg för att visa att landet nu definitivt var en del av väst och att Estland var berett att bära sitt ansvar inom Nato när landet blev fullvärdig medlem våren 2004. De första estniska trupperna var minröjare som skickades till Kabul. År 2005 flyttades huvuddelen av de estniska trupperna till Mazar-e-Sharif i norra delen av landet, och från 2006 tjänstgjorde de estniska militärerna i den oroliga Helmandprovinsen i sydväst. Under huvuddelen av insatsen har den estniska truppstyrkan varit 150 man. Så var det också när Aleksej åkte 2011.
Det tog väldigt lång tid på sig för att utreda om jag kunde få tillgång till statshemligheter.
Var det många ryssar i truppen då? Aleksej funderar lite.
– Ryssar? Nja, inte jättemånga. Men bland yrkesmilitärer gör man egentligen ingen skillnad, det är ingen som bryr sig om man är est eller ryss. Det är folk som krigar tillsammans. Men visst var det en del ryssar, femton procent kanske. Fast det är ingen stor sak där. Eller ja, att bli yrkesofficer är nog svårare för en ryss.
Aleksejs mormor Aleksandra, som står vid spisen hennes bortgångne man murat, tittar åt vårt håll.
– Du var ju den ende på din kurs som inte fick det där tillståndet. Och du var den ende ryssen.
– Kanske det. Fast det var ju inte därför, inte formellt i alla fall. De sade att jag var olämplig eftersom det är någon av mina gamla kompisar som dömts för brott. Men det är ju inte något jag kan rå för. I alla fall, visst finns det ryssar som är officerare också, fast jag känner inte till någon i högre rang än överste.
Byster på sovjetiska ledare och en propagandaaffisch som visar partiledaren Leonid Brezjnev på ockupationsmuseet i Tallinn.Bild: Kalle Kniivilä
Mycket goda kunskaper i estniska är givetvis ett grundläggande krav inom den estniska militären, men just det har aldrig varit något problem för Aleksej. Till skillnad från många av sina klasskompisar lärde han sig tala bra estniska redan i femtonårsåldern.
– Det har att göra med att jag åkte på sommarläger varje år, redan som liten. Och senare jobbade jag som lägerledare också. Men i alla fall så var det ett stort blandat läger vid Peipussjön, nästan som ett sovjetiskt pionjärläger, med ester och ryssar, och jag träffade en estnisk tjej där. Det hjälpte mycket. Och sedan var jag medhjälpare på barnläger i sextonårsåldern, där lärde jag mig också mycket. Barnen är ju sådana, de rättar en när man säger fel. Då lär man sig snabbt. Fast vill man lära sig, då hittar man alltid något sätt. Vill man inte så lär man sig inte. Här i Narva är det ju många som knappt kan estniska. Men det är klart, för att lära sig ett språk måste man prata det med någon, här finns det ju inte många att prata estniska med.
Det var den mest intensiva upplevelsen i mitt liv. Det är svårt att beskriva, man är på helspänn, helt koncentrerad.
Annat var det i Afghanistan. Där pratade alla i truppen estniska. Och det var rätt beslut att åka dit, det tycker Aleksej fortfarande, trots att han blev skadad, och trots att han ändå inte klarade säkerhetsprövningen.
– Det var den mest intensiva upplevelsen i mitt liv. Det är svårt att beskriva, man är på helspänn, helt koncentrerad. Men för mormor berättade jag inte att jag skulle till Afghanistan, hon skulle ha blivit för orolig. Jag sade att jag skulle iväg på träningsläger. För mamma berättade jag, för jag visste att hon skulle klara det. Hon är konstnär och hon tänker lite annorlunda. Om du känner att du måste åka så måste du det, det kommer att gå bra, sade hon.
Och ganska bra gick det ju, Aleksej fick trots allt inga större bestående men när det finsktillverkade pansarfordonet Pasi han satt i körde på en mina.
– Hela sprängladdningen exploderade inte, en del av den hade blivit blöt. Fordonet kastades i luften, men jag var den ende som skadades, det var bara jag som satt där bak, de andra var ute. Jag slog mig i taket och det var en mellankotskiva som sprack. Fast det upptäckte man inte direkt. Jag hade ganska ont i ryggen, men jag fick smärtstillande, och det hjälpte. Jag tjänstgjorde tre månader till, och först när jag kom hem upptäcktes skadan. Sedan opererades det, och efter en tid blev det ganska bra. Staten gjorde allt som den var skyldig att göra, jag har inget att klaga på.
Men någon säkerhetsklassning blev det inte heller efter Afghanistaninsatsen, och Aleksej ville inte fortsätta inom det militära när han förstod att han aldrig skulle kunna bli officer.
– Dessutom var jag först sjukskriven ett helt år efter operationen. Första tiden låg jag bara i sängen här hemma i Narva. Det var ganska länge. Sedan när jag blev lite rörligare började jag söka jobb. Jag tjänade en liten slant på översättningar från estniska till ryska, men det var inte mycket. När de sparade pengarna från Afghanistan var slut började jag söka jobb där jag kunde tjäna lite mer.
– Han är en bra kille, Aleksej, han renoverade ju sin systers lägenhet också, sticker mormor Aleksandra in.
– Jo, det gjorde jag ju, fast hon använder inte lägenheten så mycket nu, den är ju här i Narva, men hon studerar i Tallinn. Hon sysslar med dans, hon åker runt i hela världen och dansar salsa. Det kommer nog att gå bra för henne, hon rör sig väldigt bra och hon är en vacker kvinna, det blir lättare för henne i denna värld. Dessutom talar hon mycket bra engelska. Med estniskan är det sämre, nog klarar hon när hon ska handla, men hon pratar inte så bra att hon skulle kunna jobba på estniska.
En busshållplats i den jättelika Tallinnförorten Lasnamäe där huvuddelen av invånarna är ryskspråkiga.Bild: Kalle Kniivilä
Det är ont om jobb i Narva, och en stor del av Aleksejs klasskompisar har lämnat staden. Framför allt männen, många kvinnor har stannat i Narva och tagit sämre betalda jobb där, säger han.
Visst är det många som snackar mycket om att de är ryssar, att de är ryska patrioter, de klagar på att deras rättigheter kränks därför att vi är ryssar.
– Tjejerna i min klass har nog nästan alla stannat här. Många har blivit lärare eller så jobbar de på dagis. En del har åkt till Tallinn. Men killarna, de har för det mesta åkt till utlandet, till Tyskland, till England …
Ryssland då? Det är ju många i Narva som vill vara ryska patrioter, flyttar de inte till Ryssland?
– Nej, i alla fall av mina klasskompisar är det nog ingen som har åkt till Ryssland. Visst är det många som snackar mycket om att de är ryssar, att de är ryska patrioter, de klagar på att deras rättigheter kränks därför att vi är ryssar. Men jag tycker om Estland. När jag sökte till krigshögskolan fick jag en fråga om jag anser mig vara patriot. Jag funderade lite på det, och så svarade jag ärligt. Det var äldre generaler som satt där, väldigt viktiga personer, och jag sade till dem att jag nog inte kan hävda att jag är patriot till hundra procent. Därför att jag inte är tillräckligt insatt i den estniska kulturen, därför att min estniska kanske inte är helt perfekt, även om jag talar estniska bra. Så sade jag. Men att jag älskar det här landet, och att jag har alla mina släktingar och vänner här. Ska jag försvara något land så är det detta land. Jag ska försvara Estland, för det är mitt land.
”Sovjets barnbarn” av Kalle Kniivilä.
Läs alla artiklar om: Nominerad till Stora Journalistpriset
Gå till toppen