Imorgon firas Europadagen. Den 9 maj 1950 föreslog den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman bildandet av en europeisk kol- och stålunion. Och på den vägen är det. Schumandeklarationen ses som starten för den europeiska integrationen.

I ett vidare perspektiv och historiskt sett är det lätt att peka på samarbetets alla framgångar. Men de senaste åren har feststämningen inte velat infinna sig. Förhoppningarna och tillförsikten från slutet av 1900-talet och en bit in på 2000-talet, fram till finanskrisen 2008, känns avlägsna.

Problemen är lätta att peka ut. Lösningarna är inte lika självklara.

Samarbetet knakar i fogarna. Om drygt en månad folkomröstar britterna om landet ska stanna i EU eller ej. Den fria rörligheten för människor inom unionen har delvis satts ur spel i flyktingkrisens spår.

I veckan lade EU-kommissionen fram ett förslag om hur flyktingsituationen ska hanteras. Länder som vägrar ta emot sin beskärda del av asylsökande ska få betala en sanktionsavgift på motsvarande 2,3 miljoner kronor per asylsökande.

Rimligt, kan tyckas, men det lär inte minska spänningarna mellan medlemsstaterna.