Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gemenskapen som är mjuk inuti men har taggarna utåt

Patrik Svensson läser Erik Niva och skeptisk till den evangeliska tonen.

Erik Niva

Känner ni vibbarna? Modernista.

Som en sjöborre. Så tänker jag mig fotbollsgemenskapen. Mjuk inuti men med vassa taggar utåt. Alltid taggarna utåt. Alltid en smula på vakt mot dem som inte omedelbart köper gemenskapens premisser och existensberättigande. Att älska ett fotbollslag är inte som att älska exempelvis en artist eller ett konstverk eller en plats. Det är ett annat slags lojalitet. Det är en kärlek som i viss mån förutsätter hat. Det finns ett vi och det finns ett dom och om denna konstruerade låtsasdualism ska betyda något måste man ta båda leden på allvar. Det är inte en sysselsättning för alltför rationella typer.
Bengalbränning vid cupfinalen på Swedbank stadion i torsdags. Fyra personer fick enligt MFF söka vård på grund av andningssvårigheter.Bild: Patrick Persson
Det finns ett citat från George Orwell som med jämna mellanrum brukar plockas fram när fotbollskulturen av någon anledning är i skottlinjen. "Krig minus skjutande" kallade han idrotten i en artikel i The Tribune. Det var apropå en match mellan brittiska Arsenal och sovjetiska Dynamo Moskva. Idag, efter den senaste tidens läktarskandaler inkluderande bomber, bränder och spjutkastning, kan man vara lockad att förenkla citatet och kort och gott kalla det "krig".
Men vad man hellre bör göra är att läsa hela Orwells text och förstå i vilket sammanhang den skrevs. Det var i december 1945, bara månader efter krigsslutet. En kontinent låg i spillror på grund av militärisk nationalism. På en läktare i London beskådade George Orwell vad han såg som en "orgie i hat". Han såg människor samlas under fanor och i uniforma färger och uppfyllas av irrationella aggressioner mot andra människor enbart på grund av deras färger och nationaliteter. Det är ingen tvekan, skrev Orwell, om att "det hela hänger ihop med den växande nationalismen, med den vansinniga moderna vanan att identifiera sig själv med större maktenheter och se allting i skenet av en konkurrensinriktad prestige".
"Sporten", fortsatte han, "är tätt knuten till hat, avund, skrytsamhet och det sadistiska nöjet i att bevittna våld: med andra ord är det krig minus skjutande."
Man behöver inte dra samma slutsatser som Orwell för att förstå den oro han kände, utifrån sammanhanget och de gemensamma erfarenheter Europa just lagt bakom sig.
Vad är det då vi ser idag, i den pyttiga lilla allsvenskan där matcher gång på gång får avbrytas på grund av fullkomligt irrationella människohopars utlevda aggressioner? Där det uppenbart kan räcka med att ha fel färg på tröjan för att få en bomb kastad efter sig. Där vi samtidigt också ser ett Europa där nationalismen och regionalismen åter växer och där fascismen visar sitt snörvlande tryne på allt fler håll.
Nej, det är inte samma sak, menar Erik Niva. Eller rättare sagt, det vi ser är tvärtom hur fotbollen växt fram som den viktigaste motståndsrörelsen mot just nationalismens bruntröjade avarter. "Vår viktigaste folkrörelse", kallar han fotbollen. En rörelse som "förser oss med välexponerade bevis för att mångfald fungerar, att det faktiskt är ganska enkelt att hitta kraft i olikheter om bara viljan finns".
Det är inte konstigt om man som Ivar Lo-Johansson reagerar med ett "jag tvivlar" inför den evangeliska tonen. Men Erik Niva hade inte varit den han är, vilket är en av landets bästa och hårdast arbetande sportjournalister, om han inte också samlat en lång rad bevis för sin tes.
"Känner ni vibbarna?", Erik Nivas senaste bok, är en samling reportage och artiklar som alla på något sätt rör sig kring frågor om integration och mångfald. Texterna är skrivna och publicerade, främst i Aftonbladet, under de tre senaste åren och handlar bland annat om det brokiga svenska U21-landslaget, om MFF-supportern Showan Shattaks arbete mot rasism och homofobi och om den palestinska kampen för ett eget landslag. Och så en hel del om Zlatan såklart.
Och Erik Niva är verkligen en lysande reporter som alltid tycks hitta de där symbolladdade historierna som fotbollen gömmer under ytan och som berättar dem med ett flödande och passionerat språk.
Men det finns ofta också en glipa i resonemangen som han inte riktigt lyckas överbrygga. Som tesdrivare har han sina brister. Det finns alltid ett eller ett par "men" att tillfoga när han missionerar om fotbollens samhälleliga värde. Alltid ett "å andra sidan".
Å ena sidan har vi en fotbollskultur som självklart för sin egen överlevnad måste vara ett instrument för mångfald och integration. Å andra sidan är det ju fortfarande en gemenskap som i grunden bygger på samma våldsbenägna och dualistiska världssyn som nationalismen. Kan man älska utan att hata? Utifrån vad vi varje vecka ser på svenska fotbollsarenor är svaret på sin höjd ett försiktigt kanske.
Två av bokens reportage om AIK illustrerar dubbelheten. Ett från september 2013 om hur Stockholmsklubben medvetet och framgångsrikt arbetat för att vara inkluderande och bejaka mångfald. Spelare som Henok Goitom, Martin Mutumba, Alexander Milosevic och Robin Quaison symboliserar framgången. Det moderna AIK, intygar såväl klubbens ledning som Erik Niva, är en klubb för alla, en klubb som speglar sin tid och sin omgivning och där alla ska kunna hitta någon att identifiera sig med.
Det är vackra ord och alldeles säkert ärligt menade.
Men det andra reportaget är från december 2015 och handlar om Sofia B Karlsson som 2013 anställdes av AIK för att arbeta med ett projekt kallat "Fotboll för alla". Sofia B Karlsson var utbildad sociolog med fokus på mångfald och jämställdhet. I AIK skulle hon först och främst arbeta med frågor gällande manlighet och heteronormer. Visionen var en fotbollsklubb utan rasism, sexism och homofobi.
Men vad blir då kvar, tycktes starka krafter bland supportrarna mena. Öl och, öh… fotboll? Sofia B Karlsson utsattes för en ren hatkampanj på supporterforum och i extremhögerpublikationer. Hon beskrevs som en vänsterinfiltratör som försökte politisera föreningen, göra den till ett tillhåll för bögar och feminister.
Det kulminerade i januari 2015 med att någon satte upp en bild av Sofia B Karlsson med en kniv genom huvudet. Karlsson lämnade strax därefter föreningen och började arbeta för RFSL istället. Fotboll för alla var i slutändan inte något för alla.
Och nu, fotbollsvåren 2016? Ja, det står väl fortfarande och väger. Mellan alla dessa goda krafter som fortsätter arbeta för fotbollen som en progressiv och inkluderande samhällskraft, och dem som envist håller fast vid den kultur som George Orwell gav upp om redan för sjuttio år sedan.
Kanske kan fotbollen så småningom bli för alla, men risken finns också att den blir för allt färre.
Gå till toppen