Det är strax före jul 2012 och Lisbeth Sjölund bakar klenäter. Doften sprider sig i köket i det lilla 1600-talshuset i Gryttinge mitt ute på skånska landsbygden. Här driver hon kaffestuga tillsammans med sin man.

Denna sena vintereftermiddag är hon ensam i huset. Det är beckmörkt ute. Då ringer telefonen.

Lisbeth Sjölund berättar om skräcken som kom över henne så fort hon lyft luren.

–Det var de igen, förklarar hon.

–Jag hade inte betalat första räkningen de skickade. Han som ringde den här gången var så hotfull; den där mörka rösten som sa till mig att jag måste betala, bara betala.

–Jag blev så rädd att jag packade ihop allt jag höll på med och bara körde därifrån. Jag tänkte att de kanske fanns någonstans i närheten och skulle komma åt mig.

Medan Lisbeth Sjölund flyr från sitt kafé sitter en man framför sin dator 49 kilometer längre söderut. Han har spelat in samtalet med Lisbeth Sjölund och ett krav ska skickas ut. Hot om dröjsmålsränta, fogden, domstol.

Han sitter på Gråbrödersgatan 10 i centrala Malmö, just runt hörnet från nöjescentrumet Lilla Torg. Här finns högkvarteret för Svenska Bolagsbasen.

Mannen vid datorn är säljare och tillhör fotfolket i bluffbolaget. En liten kugge i ett avancerat maskineri med ett enda syfte: tvinga små och medelstora företagare att betala dyrt för tjänster de aldrig beställt. Tjänster som inte existerar.

Utpressning är kanske ett bättre ord på när telefonförsäljare systematiskt ringer runt till småföretagare och kräver betalt för påhittade avtal.

En ensam marknadsknalle som säljer hemstickade figurer får en räkning på 9 000 kronor för påstådda annonser på nätet. En pensionerad skogsägare hotas med Kronofogden om han inte betalar för att "hamna högt upp vid en internetsökning".

Småföretagare med liten verksamhet är extra drabbade, särskilt äldre, visar Brottsförebyggande rådets granskning av de få fall som dragits till domstol de senaste åren. Snittet på bluffkraven är 4 400 kronor.

Tillräckligt lite för att en människa ska vika sig inför hot om indrivning.

Tillräckligt mycket för att ge stora pengar till bluffbolaget.

En miljon företag, drygt, finns i Bolagsbasens register denna vinterkväll 2012. De har samlats ihop från öppna databaser av en nyckelperson i verksamheten, "Skuggan". [ruta 1 i grafiken filmen] Innan allt kraschar kommer de så kallade säljarna i Bolagsbasen ha gett sig på fler än 3 000 av dem.

Bolagsbasen och övriga bluffbolag snor svenska småföretag och privatpersoner på mellan en halv och en miljard kronor om året, enligt en färsk statlig utredning. Då är inte samhällskostnaderna inräknade: tidsspillan, polisutredningar, insatser från Kronofogden och i några få fall: priset för rättegångar och för att hålla fakturabluffare inlåsta i fängelse.

För polisen är det oerhört komplexa utredningar att hantera, som exemplet Bolagsbasen visar.

På bolagets registreringsbevis står namnet på en 45-årig man från Höllviken. Han har flera år av misslyckade affärer i en egen firma bakom sig när han våren 2012 formellt blir företrädare för bolaget. [ruta 2 i grafiken i filmen ovan]

Egentligen är det två andra män som styr. "Ledarna". Ingen av dem vill synas i papperen. Anledningen kan avläsas i deras Skypetrafik under perioden.

"Vi startade något som kom att bli det smutsigaste jag gjort", skriver den ene ledaren till den andre.

Och:

"Vi säljer för cirka 20 miljoner om året ... det är i smutsiga branscher det finns pengar."

Ledarna köper våren 2012 loss ett färdigt aktiebolag och sätter in målvakten som ordnar bankkonto och själva trollstaven för en bolagsfifflare: bankdosan.

Den som har företagets bankdosa är företaget och kan få kort i företagets namn och fritt disponera pengarna.

Och nu samlas en uppsättning erfarna bedragare på Gråbrödersgatan 10. "Skuggan" är en 36-årig man med ett decennium av bedrägerier bakom sig. Hans vapendragare, en 27-åring med band till den skånska gängvärlden, anställs som säljchef. [ruta 3 i grafiken i filmen] På sex månader får han ut cirka en halv miljon kronor från Bolagsbasen.

Ledarna och säljchefen rekryterar de viktigaste spelarna: säljarna. I många fall unga människor utan tidigare arbetslivserfarenhet. En del har varit med förr och har inga problem att följa de försåtliga "manus" som säljarna får utskickade.

Det påstås inte rakt ut att offret har ett avtal, bara nästan. Och det är lätt att få den uppringde att svara "ja" på inspelningen.

En spindelväv av bluffsamtal sprider sig från det nyetablerade bolaget på Gråbrödersgatan. Väven snärjer in tusentals offer över hela landet. Från en grävmaskinsentrepenör i Ystad till en jaktförening i Karesuando 1 900 kilometer längre norrut.

Mångmiljonbelopp går in på bluffbolagets konto under 2012. Men alla betalar inte, trots krav. De polisanmäler i stället.

Vid den här tiden har polisens specialoperation Draupner precis gått igång i Skåne, inriktad mot just bluffakturor. Draupner startades som en del av Skånepolisens insatser mot den grova organiserade brottsligheten, efter stark press från regeringen, sedan åklagare och poliser i främst Skåne larmat om en störtflod av bedrägerier åren 2009-2010. Och pekat på stora problem att komma åt dem.

Genom Draupner bygger rättsväsendet sakta upp kunskaper och metoder att komma åt brotten. Och identifierar stora brister i sina tillgängliga verktyg.

Under 2011 och 2012 görs ändå flera tillslag och gripanden i vad som ska bli fleråriga rättsprocesser. En av de misstänkta är "Skuggan", mannen med den stora databasen att hyra. Utredningen leder också till ett tillslag i januari 2013 mot ett annat bolag: 118108 i Helsingborg.

Det skakar om ledningen för Bolagsbasen att "kollegor" grips i princip på flygplanstrappan på sin väg ut ur landet på semester.

I slutet på månaden byts målvakten från Höllviken ut. Två estniska män blir Bolagsbasens företrädare efter att suddiga kopior på deras pass skickats in till Bolagsverket.

En ren bluff, misstänker polisen som hittar fingeravtryck på passkopiorna. De tillhör en känd ekofifflare från Helsingborg, specialiserad på att ta fram målvakter i ekobrottsupplägg.

De ursprungliga ledarna är kvar vid rodret, enligt den kartlagda telefon- och datortrafiken.

Den 24 september 2013 smäller det i operation Draupner. Då går polisens insatsstyrka piketen in på Gråbrödersgatan 10 ihop med länskriminalens specialgrupp Bravo. Målet är egentligen bolaget 365 som finns i samma lokaler. Härvan kring Bolagsbasen börjar alltså nystas upp av en slump.

När polisen slår till är bluffakturor en stekhet fråga som letat sig hela vägen upp på dåvarande justitieministern Beatrice Asks bord.

Några månader senare presenteras ett förslag till lagförändring i en statlig utredning. Ett nytt brott föreslås: grovt fordringsbedrägeri, med en straffskala på upp till sex års fängelse.

Målet är att förenkla polisens arbete, hejda störtfloden av bluffakturor och att de ansvariga ska kunna dömas i större utsträckning.

Bara att göra ett utskick eller via telefon försöka lura på någon en påstådd internetannons eller listning i en företagskatalog skulle bli kriminellt. Dessutom skulle kraven sänkas, så att polisen slapp utreda vart och ett av tusentals anmälda brott.

Istället ska polisen genom att utreda några få av anmälningarna i detalj kunna klassa ett helt massutskick eller en samtalsserie som kriminell.

Men medan förslaget går på remiss till myndigheter och intresseorganisationer tvingas bedrägeriutredarna i Malmö fortsätta jobba med befintlig lagstiftning.

Alltså: leta rätt på alla de många tusen som betalat till ett misstänkt företag, höra efter om de verkligen känner sig lurade och orkar vara med i en rättsprocess.

Brottsutredningen blir gigantisk när varje enskilt påstående om utskickade fakturor ska styrkas i detalj och varje misstänkts inblandning ska bevisas.

10 000 sidor material lämnas in till tingsrätten. Att jämföra med kanske 1 000 sidor i ett mordfall, eller några tiotal sidor vid en stöld eller en misshandel. 45 vittnen kallas till domstolen.

I fallet Bolagsbasen arbetade tiotals poliser heltid under flera år för att belägga att det hela var just bluff. Att säljarna lurade på sina offer ren luft. Och att binda toppfigurerna vid brott. Ändå har man begränsat sig.

Ett ekobrott i härvan – "Målvakten" har betalat in två miljoner kronor för lite i skatt i ett annat företag – läggs till exempel helt åt sidan. Rättsväsendet har helt enkelt inte tid och kraft att följa lagen.

Förslaget om den nya laget som skulle förenkla allt fortsätter att samla damm hos Justitiedepartementet.

Konsekvenserna av dröjsmålet är stora, menar Anders Olofsson vid polisens nationella bedrägericentrum.

–Det leder till att polisen antingen väljer att inte utreda brott eftersom vi måste begränsa oss. Eller så fastnar man i gigantiska utredningar som tar onödigt lång tid. Då kan vi inte ta tag i andra viktiga bedrägeriutredningar, säger han.

Stefan Jansson är rättssakkunnig vid Justitiedepartementet.

–Man får nog se fördröjningen som en följd av det totala arbetstrycket på departementet, säger han.

–Betänkandet levererades in sent 2013. 2014 var ett valår. Sedan fick vi en ny regering som skulle sättas in i det. Det är den typen av praktiska saker som gör att det dröjer. Hade det varit den tidigare regeringen som fått det så hade det kanske gått snabbare.

"Någon gång under 2016", är det senaste budet för när lagförslaget kan skrivas, skickas till Lagrådet för granskning och sedan till riksdagen för beslut.

Kvittot på insatserna mot Bolagsbasen - som kostat alla skattebetalare tiotals miljoner kronor för advokater, polisutredare, åklagare och rättegång - kom i vintras: Bolagsbasens verksamhet klassades som alltigenom kriminell.

Detta är ovanligt och ledde till fängelse i mer än tre år för de båda ledarna, men också för "Skuggan", mannen med databasen och kunskaperna. Även "Målvakten" och "Säljchefen" fick flera års fängelse. De dömdes mot sina nekanden.

Domarna är överklagade, så en ytterligare värdering av bevisen väntar vid hovrättsförhandlingen som kommer att hållas efter sommaren i år.

Detsamma gäller de skadestånd som utdömdes i tingsrätten. Håller de i nästa instans kan alla drabbade be Brottsoffermyndigheten gå in och betala ut pengarna och sedan kräva de dömda på alltihop.

Det vore välkomna pengar, inte minst för Lisbeth Sjölund.

Hon står i köket till sin kaffestuga, den här dagen vi är på besök. Hon har mycket att göra. Sex smörgåstårtor ska bli klara före kvällen. Trots att det gått flera år har samtalen från blufföretaget i Malmö satt spår i den 65-åriga kvinnan med de vänliga ögonen.

–Jag har fått panikångest. Jag har tänkt mycket på varför. Jag tror det började med samtalen. De var så hotfulla.

–Det tog ju ett tag innan det släppte, det här med att jag reagerade så fort telefonen ringde. Man blir väldigt försiktig, nästan så att man är ovänlig mot andra, säger hon och skakar på huvudet.

–Så ska det väl inte behöva vara?

***