Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Anmärkningsvärt ofta dyker gamla antisemitiska föreställningar upp i de mest hängivna Israel-förespråkarnas retorik men nu är det muslimer, inte judar, som är måltavlan."

Israels roll i Västvärldens politiska debatt visar att fördomar kan flyttas från en grupp till en annan samtidigt som de underliggande bevekelsegrunderna förblir oförändrade.Det skriver Ian Buruma, professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik.

Ken Livingstone, brittisk Labourpolitiker på vänsterkanten och tidigare borgmästare i London, har stängts av från sitt parti efter att ha hävdat att Hitler var sionist i början av 1930-talet. Enligt Livingstone ville Hitler "innan han blev tokig och dödade sex miljoner judar" bara att judarna skulle utvisas från sina hemländer till Palestina.
Det skulle alltså göra Hitler till sionist.
Historiskt sett är det nonsens: Hitler har aldrig lanserat Palestina som en judisk stat. Och slutledningen, att führerns judehat placerar honom på samma sida som judar som ville bygga en egen stat för att undkomma våldsam antisemitism, är minst sagt anstötlig.
Livingstone var antagligen uppriktig när han till sitt försvar sade att "riktiga antisemiter hatar inte bara judarna i Israel, de hatar sin judiska granne ... de känner fysisk avsky".
Det skulle med andra ord vara i sin ordning att hata judar i Israel eftersom de är "sionister" och hatet inte är känslobaserat.
Jeremy Corbyn, Labours vänsterinriktade ledare, menade säkert lika mycket allvar när han sa att antisemitism omöjligen kan vara ett problem för vänstern eftersom partiet"alltid varit antirasistiskt".
Vänstern i Europa brukar yvas över att rasism, inklusive antisemitism, helt och hållet är ett högerfenomen. Den uppfattningen kan ha sitt ursprung i Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet. Den franske armékaptenen Alfred Dreyfus anklagades falskeligen för landsförräderi i en manipulerad rättegång år 1894, och det franska samhället sönderföll i en grupp huvudsakligen konservativa Dreyfusmotståndare och en grupp frisinnade som försvarade den judiske officeren.
Motståndarna var också ofta hängivna romerska katoliker. De kände sig djupt obekväma med den sekulära franska republiken som de förknippade med liberaler och judar.
Men den reaktionära franska antisemitismen återspeglade en bredare strömning i 1900-talets Europa. Blod och jord-nationalister, högerkristna, fanatiska antibolsjeviker och auktoritära grupperbesatta av samhällsordningen, var ofta antisemitiska.
Judar hade det bäst i länder där regeringen representerade vänstern. Därför är det lätt att glömma att ett stråk av antisemitism också alltid har solkat vänstern.
Stalin var beryktad för sin förföljelse av judar eller, med hans egna ord, "rotlösa kosmopoliter" som i hans ögon var typiska agenter för kapitalismen och förrädare av Sovjetunionen. Långt tidigare hade Karl Marx, som själv var jude, slagit an tonen för en elakartad form av antisemitism som spred sig inom vänstern och särskilt i Frankrike.
År 1844 skrev Marx i Zur Judenfrage, (Om Judefrågan), att pengar är Israels gud och att hebreiska är börskursernas språk. Marx var inte omedveten om farorna med antisemitism, men trodde att den skulle försvinna när arbetarnas paradis väl var etablerat. Där misstog han sig rejält.
När staten Israel grundades 1948 var såväl Sovjetunionen som vänstern i allmänhet positiva. I åtskilliga decennier dominerade socialister med rysk och polsk bakgrund Israels politik. Sionismen hade ännu inte börjat uppfattas som svårartad rasism, av samma slag som apartheid i Sydafrika. Det fanns ingen anledning att "hata judarna i Israel".
I början av 1970-talet, efter ockupationen av Västbanken och andra arabiska områden, började synen på Israel förändras. Två intifador senare hade den israeliska vänstern tappat greppet och högern tagit över. Efterhand kom Israel alltmer att förknippas med det som vänstern alltid varit emot: kolonialism, förtryck av minoriteter, militarism och chauvinism.
För en del människor kom det kanske som en lättnad att få hata judar igen, den här gången med ädla principer som förevändning. Ungefär samtidigt och av i stort sett samma anledningar blev Israel populärt i högerkretsar. Människor som varit glödande antisemiter blev i ett slag glödande förespråkare för Israel och hyllar den israeliska regimens stenhårda linje mot palestinierna.
En vanlig högeruppfattning är att Israel är den judisk-kristna civilisationens utpost i "kriget mot islam". Eller med den nederländske högerdemagogen Geert Wilders ord: "När Israels flagga inte längre vajar över Jerusalems murar, är Västvärlden inte längre fri".
Anmärkningsvärt ofta dyker gamla antisemitiska föreställningar upp i de mest hängivna Israelförespråkarnas retorik men nu är det muslimer, inte judar, som är måltavlan: muslimer i väst kan aldrig bli lojala medborgare, får vi gång efter annan veta. De håller alltid ihop med sina egna. De lurar den som inte delar deras tro. De är till sin natur förrädare, femtekolonnare som eftersträvar världsherravälde. Deras religion är oförenlig med västvärldens värderingar, och så vidare.
De verkliga hoten från våldsdyrkande grupper i den muslimska världen, kan få sådana påståenden att te sig rimliga för en del människor. Men i de allra flesta fall bör man ta dem för vad de är: tröttsamma fördomar, avsedda att utesluta en impopulär minoritet från majoritetssamhället. Islamistiskt våld underblåser hatets och rädslans politik. Många västerlänningar som deltar i det så kallade kriget mot islam är närmast nutida Dreyfusmotståndare.
Inget kan ursäkta Livingstones och hans gelikars motbjudande retorik.
Vänsterns antisemitism är lika förödande som högerns variant.
Det som Israels roll i Västvärldens politiska debatt visar, är att fördomar kan flyttas från en grupp till en annan samtidigt som de underliggande bevekelsegrunderna förblir oförändrade.
Ian Buruma
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate

SKRIBENTEN

Ian Buruma är professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College i New York. Hans bok Year Zero: A History of 1945 finns på svenska År noll: Historien om 1945.
Gå till toppen