Inpå livet

”Frustrerande att jag aldrig kunde nå honom”

För ett och ett halvt år sedan lämnade Håkan Wendel Kristianstad för Mali. Och mamma, styvpappa och systrar för soldatkollegor.

"När Håkan blev anställd tänkte jag att det var positivt med ett fast jobb direkt efter skolan, men jag hade inte en tanke på utlandstjänst", säger mamma Lotta Wendel om Håkan Wendels mission i Afrika.Bild: Tom Wall
– Det tog ett tag att landa när jag hade kommit hem. Jag hade sådana problem med folk – allt de klagade över lät som i-landsproblem för mig.
Håkan Wendel, 21 år från Kristianstad, hade varit anställd maskinsoldat på Göta ingenjörregemente i Eksjö i sex månader när han fick frågan om att åka till Timbuktu för att bygga upp den svenska basen.
– Det kändes självklart att åka. Vi är utbildade för att lösa en speciell uppgift och man vill göra något man aldrig skulle göra i det civila.
Det var svårt att ta in. Jag tyckte att det var världens chans för dig att få vara med, samtidigt är jag ändå din mamma.
Det kändes inte lika självklart för alla.
– Du sa att jag var dum i huvet, säger Håkan Wendel och vänder sig mot sin mamma.
– Ja, det var svårt att ta in. Jag tyckte att det var världens chans för dig att få vara med, samtidigt är jag ändå din mamma, säger Lotta Wendel och fortsätter:
– När Håkan blev anställd tänkte jag att det var positivt med ett fast jobb direkt efter skolan, men jag hade inte en tanke på utlandstjänst. Han skulle ju jobba med maskiner i Eksjö, inte gå omkring med vapen i Mali.
"En gång lade de upp en bild på bloggen där alla på Håkans mission stod uppställda – då satt man ju där och ville hitta honom", säger Lotta Wendel.Bild: Tom Wall
De dricker kaffe tillsammans i köket. I dag är det femton månader sedan Håkan landade i Mali – bland sandsäckar, fel sorts tält som var gjorda för svenskt klimat, ett enda AC-aggregat till 120 militärer, inget internet, ingen telefon och 53 grader i skuggan.
Läs mer:Malistyrkans anhöriga rustas för mission hemma
Då var det mycket oroligheter i landet, och ett par veckor innan avfärd hade det rapporterats om de första ebolafallen i Mali.
– Ju mer man fick inblick i hur läget var där nere desto svårare blev det faktiskt, säger Lotta Wendel. Samtidigt sökte man efter all information som man kunde komma åt. Håkans äldre syster ringde så fort det var något och hans mormor var värst av allihop. Hon läste allt.
Det var väldigt frustrerande att jag aldrig kunde nå honom, som man är van vid att kunna göra. Å andra sidan fick Håkan ju klara sig själv på ett helt annat sätt, det blev lite att klippa banden.
Och Malibloggen, som alla svenska styrkor på plats medverkar i, blev väl läst.
– Jag kollade den hela tiden, det var till stor hjälp att få se hur de hade det där nere.
Efter ett tag på plats kom telefonlinjen upp och Håkan Wendel kunde ringa hem, men under hela missionen gick linjen bara åt ena hållet.
– Jag ville också ringa. Det var väldigt frustrerande att jag aldrig kunde nå honom, som man är van vid att kunna göra. Å andra sidan fick Håkan ju klara sig själv på ett helt annat sätt, det blev lite att klippa banden, säger Lotta Wendel.
Håkan Wendel hade varit maskinsoldat i Eksjö under sex månader när han fick frågan om att åka till Mali.Bild: Tom Wall
Håkan kände inte av bristen på kommunikation på samma sätt.
– Man jobbade tretton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Det var först om man hade en ledig dag att man tänkte: “Fan, hur längesedan var det jag ringde hem?”
Och av säkerhetsskäl finns det mycket man som soldat inte kan säga över telefon. Under Håkan Wendels tid stötte en patrull på en konvoj med tungt beväpnade pickups.
– Jag kunde berätta om konservmaten vi åt och om att vi bygger, men oavsett hur det var runt omkring fick jag säga att det är lugnt – man måste alltid förutsätta att någon lyssnar på samtalen, säger han och fortsätter:
Vi får veta mycket där nere, om hur terroristgrupper flyttar sig, var de är och vad vi kan förvänta oss. Men det är inget vi kan prata om när vi hör av oss hem.
– Vi får veta mycket där nere, om hur terroristgrupper flyttar sig, var de är och vad vi kan förvänta oss. Men det är inget vi kan prata om när vi hör av oss hem. Och så fort det hände något i Mali skrev tidningarna hemma i Sverige.
Läs mer: Par går på kurs för att relationen ska klara missionen.
Det som sällan nämns är att Mali är lika stort som Frankrike och Spanien tillsammans, och att svenskarna oftast har varit långt ifrån oroligheterna, menar Håkan Wendel.
– Det är klart att allt låter som världens grej för anhöriga, men Mali är verkligen ett jättestort land.
I Mali fanns varken AC eller klimatanpassade tält när Håkan Wendel kom ner. Men kaffe och snus var däremot ingen bristvara.Bild: Tom Wall
När Håkan Wendel väl kom hem tog det tid att hitta tillbaka till vardagen.
– Du kom hem och for omkring och skulle fixa grejer, säger Lotta Wendel.
– Ja, det var svårt att plötsligt inte veta vad jag skulle göra dagen efter. Man var så van vid att jobba, käka, sova. Här jobbade jag åtta timmar – och sen då?
Innan jag åkte iväg fyllde jag i pappersformulär med min sista vilja. Du skriver exakt vad du känner där och jag tror att det är väldigt viktigt att man berättar att man har skrivit det och vad det innebär.
Tuffast med insatsen tycker både Håkan och Lotta var att fylla i det Gröna arkivet innan han åkte ner.
– Innan jag åkte iväg fyllde jag i pappersformulär med min sista vilja. Du skriver exakt vad du känner där och jag tror att det är väldigt viktigt att man berättar att man har skrivit det och vad det innebär.
Hans mamma håller med:
– Det var ett uppvaknande, jag förstod verkligen vad det kunde innebära att han åkte.

Han skrev barnbok efter egen mission

Hur berättar man för ett barn att man ska åka till ett land i krig? När överstelöjtnant Torbjörn Engelkes skulle göra en mission i Kosovo sökte han svaret. Resultatet har blivit barnboken “När jag lånar ut min pappa till Landet Osams”.
Torbjörn Engelkes barnbok finns i två versioner.
Hans son var fem år och dottern ett när Torbjörn Engelkes åkte iväg på sin andra mission.
– Det var en utmaning att försöka förklara för mina barn vad det går ut på. Hur ska man få dem att förstå att man kommer hem igen, men att det kommer att dröja? Hur ger man dem ett perspektiv på hur lång tid det handlar om?
Han upplever att många andra samhällsfunktioner ofta förekommer i barnböcker.
– Det skrivs om brandmän och polis, men ingenting om militärer. Det kanske är tabu och läskigt.
Efter insatsen var han föräldraledig. Tillsammans med illustratör Eva Edberg skrev han då boken i en mamma- och en pappavariant. I dag skickas den ut till alla försvarsanställda föräldrar som ska göra utlandstjänst.
Jag jämför med deras skolgård – ibland blir folk osams och då måste någon fixa så man inte är osams.
– Jag hoppas att den är till hjälp för alla som behöver svara på frågan: “Varför ska pappa åka ifrån mig?”
I boken skriver Torbjörn Engelkes att när barnet låter pappa eller mamma åka iväg på en insats är det precis som när han eller hon lånas ut till mormor för att fixa eller till högvakt hos kungen. Och så förklarar han varför föräldern måste tillåtas vara på en farlig plats.
– Jag jämför med deras skolgård – ibland blir folk osams och då måste någon fixa så man inte är osams. Boken har budskapet: "Du hjälper också till, du låter din pappa åka."
Sist i boken är en pysseldel.
– Den kan man fylla med bilder om livet hemma, och så kan man räkna ner genom att kryssa för kakor.
Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl eller på telefon 040-281338.
Läs alla artiklar om: Inpå Livet – Hemmafronten
Gå till toppen