Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Viola Bao: Nuruddin Farah ritar om kartan

I kväll kommer den Nobelpristippade författaren Nuruddin Farah till Malmö. Viola Bao tecknar en bild av ett författarskap som skärskådar det patriarkala och politiska förtrycket.

Nuruddin Farah.Bild: Leif R Jansson / TT
I den somaliske författaren och dramatikern Nuruddin Farahs komplexa romaner vävs mytologin och magiska drömsekvenser samman med vardagsrealistiska redogörelser ur enskilda människors liv och större politiska skeenden. Sedan romandebuten 1970 med ”Adams revben” har Farah under knappt fem decennier etablerat sig som en av Östafrikas internationellt mest framträdande litterära röster, levt på fyra kontinenter och översatts till ett tjugotal språk. I Sverige introducerades han redan på 1980-talet med sin mest berömda roman, mästerverket ”Kartor” (1986). Den utgör tillsammans med uppföljarna ”Gåvor” (1993) och ”Hemligheter” (1998) den så kallade ”Blod i solen”-trilogin, som nu glädjande nog återutgivits på Modernista i tre enskilda, inbundna romanutgåvor.
Farah föddes 1945 i det dåvarande Italienska Somaliland, som då låg under brittiskt styre. Han gick i skolan i staden Kallafo i Ogaden, ett omstritt område på gränsen mellan Etiopien och Somalia, från vilket han tvingades fly på 1960-talet efter att Somalia blivit självständigt och gränskonflikter utbröt. Farah studerade i Indien och England, men återvände senare till Mogadishu för att undervisa. Han fick under uppväxten skolning i fem språk – somali, amhariska, arabiska, italienska och engelska – och skrev under en kort period också på somali­, innan han gick över till att skriva på engelska, det språk på vilket han roman­debuterade med ”Adams revben”. För hans litterära berömmelse i väst torde det ha varit ett strategiskt smart drag. Det är tyvärr fortfarande framförallt de afrikanska författare som skriver på engelska som blir översatta och lästa i västvärlden.
Farah har bland annat gjort sig berömd för sitt engagemang för kvinnors rättigheter och sina litterära framställningar av komplexa kvinnokaraktärer och patriarkalt förtryck. Redan i debuten, som skildrar en ung nomadflicka som flyr från ett arrangerat äktenskap med en betydligt äldre man, behandlar Farah frågan om kvinnlig könsstympning – en fråga som FN engagerade sig i först tjugofem år senare. Hans andra roman ”A Naked Needle” (1976) kom sex år senare, en betydligt mer experimentell bok som skildrar turerna kring ett stundande giftermål mellan en somalisk man och en brittisk kvinna. Med modernistiska medel destabiliserar Farah i romanen såväl idén om det autonoma jaget som före­ställningen om nationalstaten (boken har bland annat jämförts med ”Ulysses”) på ett sätt som skulle komma att eka också i hans senare verk. Men romanens kritiska skildring av ett samtida postrevolutionärt Somalia – som sedan statskuppen 1969 leddes av militärdiktatorn Siad Barre
– tvingade Farah i exil, från vilken han inte kunde återvända förrän tjugotvå år senare, efter att regimen fallit.
Det var bland annat under dessa år han skrev sina två mest berömda romantrilogier. I en ofta citerad mening har Farah sagt om exiltillvaron: ”Landet dog inom mig och jag skulle bära det inom mig som en kvinna bär ett dött barn. Det blev en neuros, ur vilken jag skriver.” Den första trilogin ”Variations on the Theme of an African Dictatorship” angriper bland annat korruption och patriarkala familjestrukturer i flera afrikanska regimer genom prismat av en rad individuella livsöden. Det är ett litterärt monument som gjorde ett återvändande till hemlandet än mer otänkbart. I den påföljande ”Blod i solen”-trilogin dyker Farah än djupare ner i Somalias samtidshistoria. För denna romansvit tilldelades han 1998 det prestige­fulla Neustadt International Prize for Literature, som tidigare bland annat tilldelats författare som Gabriel García Márquez och Toni Morrison. Farah­ nämns numera ofta när det årliga tillkännagivandet av Nobelpriset närmar sig.
”Kartor” är en modern klassiker och Farahs kanske mest helgjutna roman. Boken centrerar sig kring den somaliska pojken Askar, som efter att i spädbarnsålder ha förlorat sina föräldrar adopteras av etiopiskan Misra, en fattig och marginaliserad tjänstekvinna i Ogadenregionen. Den första delen av boken är en barndomsskildring, en av de mest poetiska och rörande jag läst. Men en sällsam prosa som bänder på språkets bilder och barnets drömvisioner, mejslar Farah fram Misras och Askars delade sårbarhet och symbiotiskt kroppsliga tillvaro, där Askar mest ser sig som en utväxt på Misras kropp, som är barnets universum. När krig bryter ut 1977 i området mellan Etiopien och Somalia skickas Askar emellertid till en ny familj i Mogadishu, och träffar inte Misra igen förrän åratal senare då hon kommer för att söka upp honom – ett möte som väcker många dunkla och svårförenliga känslor.
”Kartor” är en komplext sammansatt roman som lägger ut många frågor och trådar men inte ger alla svar. Boken gör bruk av den experimentella romanens tekniker: ständiga temporala hopp, perspektivbyten, pronomenskiften, magiska drömsekvenser och berättelser insprängda i berättelsen. Det är en coming-of-age-historia om en ung man som försöker navigera sig fram i tillvaron, liksom en historisk roman som visar hur våra liv och relationer betingas av större historiska skeenden, och hur etniska och nationella skiljelinjer kan slå en kil rätt igenom familjestrukturer och skilja på människor som tidigare levt i kärleksfull symbios. I tonåren blir Askar besatt av och börjar samla på kartor; kartan blir en bild för nationalismens dogmatiska anspråk på identitet, men också för det den kompenserar för: Askars förgrenade, heterogena ursprung, som ständigt fortsätter hemsöka honom.
Det är en tragisk och smärtsam roman att bli betagen av. Framför­allt drabbas jag av porträttet av Misra­, den fattiga kvinna vars egentliga identitet förblir ett mysterium romanen igenom, otillgängligt för läsaren. På så sätt tycks Farah slå vakt om karaktärernas komplexitet och stävja läsarens begär att reducera dem till politiska allegorier, även om han i gestaltningen arbetar på såväl realistiska som symboliska och allegoriska nivåer samtidigt. Karaktärerna blir ibland också i någon mån representanter för ideologiska eller existentiella hållningar, men kan heller aldrig reduceras till det. Litteraturen bär på idén, men överskrider den också.
Ett av Farahs främsta projekt är att exponera sammanvävningen mellan traditionella patriarkala familjestrukturer i Somalia och förtryckande politiska förhållanden, och hur det förra används som ett verktyg av det senare – en kritik som också har bäring på många platser utanför Somalia.
I hans litteratur sammankopplas de stora politiska sammanhangen med de individuella livsödena. I ”Hemligheter” ges en dystopiskt svartsynt bild av ett somaliskt samhälle i kollektivt och individuellt sammanbrott. Och i ”Gåvor” gör Farah upp med idén om den som skänker något utför en villkorslös kärlekshandling, medan romanen på såväl politisk som personlig nivå visar hur gåvor också kan upprätthålla destruktiva beroendestrukturer och maktobalans. Här finns en stark kritik mot västvärldens biståndspolitik och den altruistiska begreppsapparat som genomsyrar den, samtidigt som romanen i grunden ger luft åt en ömsint kärlekshistoria.
VIOLA BAO
skribent

Till Malmö i kväll

Nuruddin Farah besöker Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek idag, onsdag (11/5) kl 19. Han samtalar på engelska med denna tidnings kulturchef, Rakel Chukri.
Läs alla artiklar om: Nobelpristippade författaren
Gå till toppen