En efter en gör de entré på den tillfälliga catwalken. Unga människor som provar sina vingar som modeller – som får visa upp sig, kanske lite utmanande, kanske lite gay. Den gryniga filmen kommer från en modevisning i Sudans huvudstad Khartoum i december 2010. Över bilderna hörs den unge arkitekten Eddie Esmails röst. Han är en av modellerna och berättar om förväntningarna inför showen. Förberedelserna. Nervositeten. Och om polisens plötsliga räd, där män som verkade homosexuella greps tillsammans med kvinnor som såg omoraliska ut. De ”normala” skickades hem.

Två år senare lämnar Esmail Sudan och hamnar på flyktingförläggning i Vadsø i nordligaste Norge, precis på gränsen till Finland.

Den norske konstnären Lars Laumann har skapat ett lågmält och bitvis spännande verk med Esmails historia. Filmduken är kongenialt yxigt inramad av rostiga byggställningar, vilket understryker den brutalitet som ligger under berättelsens yta. Cecilia Lopez musik skapar en suggestiv och mörk bordun till historien. Den sammantagna ljudbilden är dock onödigt slarvigt mixad.

Eddie Esmail lider av sin ensamhet uppe i Nordnorge, men efter två år flyttar han till Oslo och får jobb som arkitekt. Som svart känner han sig dock inte välkommen i storstadens gayvärld.

Han uttrycker också oro över islamofobi och nämner en debatt om homosexualitet och islam under Bergen Pride förra året, dit bland annat kända islamfientliga politiker från Fremskridtspartiet bjudits in.

Han har helt rätt i att det är oacceptabelt att bjuda in debattörer med fientlig agenda. Men han har fel i sin slutsats att problematiserandet av islamskt motiverade antihomosexuella uttryck skulle skapa ett klimat för muslimer som kan liknas vid judarnas situation för sjuttio år sedan.

Den nordiska gayvärldens skepsis mot organiserad religion har sitt ursprung i decennier av negativa erfarenheter i samhällen färgade av stark kristendom.