Den första livvakten dyker upp ur tomma intet när vi står och väntar på trottoaren utanför mötesplatsen som vi uppmanats hålla hemlig: Conditori Kafferepet i Helsingborg.
I sin specialsydda ryggsäck bär han ett automatvapen, men för de grånande pensionärerna som njuter i solskenet på uteserveringen ser han nog ut som en vanlig turist.
– Vi är tacksamma om ni gör intervjun på ovanvåningen. Lite avskilt. Här nere är så mycket insyn genom fönstren, säger livvakten vänligt.
Några minuter senare anländer Lars Vilks med ytterligare två säkerhetsmän i släptåg. Han hälsar på sitt lite skygga vis, beställer apelsinjuice och en giffel innan vi slår oss ner en trappa upp.
Ett äldre par på nedervåningen kastar nyfikna blickar. Viskar något till varandra.
Det första Vilks berättar är att han blivit förkyld.
– Man är ju inte immun även om man sitter i hemligt boende. Det är väl livvaktsstyrkan. Du vet, de har barn på dagis.
Det andra är bilen.
Den senaste månaden har Lars Vilks fått sin rörelsefrihet än mer beskuren än tidigare.
Det är skamligt att en hopplöst föråldrad religiös dogmatik ska gå in i politiken och tas på allvar
Polisen har fått nya regler för sina säkerhetsbilar. De måste ha pansar och hög hjulhöjd för att köra i terräng. Något sådant fordon finns inte tillgängligt. Så Vilks kan inte längre åka till Nimis och snickra.
– Jag föreslog att killarna själva skulle svetsa på pansarplåt. Men så enkelt var det inte, suckar han.
Tills vidare har Vilks arrangerat en ”nödlösning”.
– Fredrik, min konstminister i Ladonien gör lite insatser då och då. Men underhållet blir efter, det kan inte hjälpas.
Om det väldiga drivvedsbygget Nimis i staten Ladonien på Kullaberg var Lars Vilks första stora livsverk – så är "Profeten Muhammed som rondellhund" hans andra och långt mer dramatiska.
I sitt ursprung en enkel teckning – men i sin konsekvens ett konceptkonstverk som utlöst global vrede och död.
Ett projekt som berövat Lars Vilks hans frihet.
Nu sitter han där framför mig i sina tjocka glasögon och sitt spretiga vita hår. Tunn blå jacka och en sladdrig T-shirt med tryck av konstverket Arx.
Om en månad fyller han 70 år.
Har du någonsin ångrat att du gjorde rondellhundarna?
– Nej, själva utspelet kan man aldrig ångra. Det bara måste göras. Och det har ju visat sig att det var nödvändigt.
Egentligen, säger Lars Vilks, så kunde de där teckningarna ha blivit en struntsak.
– Det är skamligt att en hopplöst föråldrad religiös dogmatik ska gå in i politiken och tas på allvar. Det är svårt att svälja. Men det ger ju en bild av vår tids relativism.
I nio år har Vilks varit utstött av konstvärlden, föraktad av många politiker och journalister som sett honom som rasist och SD-anstruken, en fegis som slår på människor i underläge. Stödet för hans yttrandefrihet har varit klent, trots alla mordhot.
Så slängs jag in i ett kylrum där han barrikaderar dörren och ställer sig på vakt med pistolen skjutklar.
Men efter det senaste årets blodiga islamistiska terrordåd – Köpenhamn, Paris och Bryssel – tycker sig Lars Vilks se tecken på att allt fler förstår poängen med hans projekt.
(Läs mer om attentaten i Köpenhamn i Sydsvenskan och HD).
Håller du på att få revansch?
– Man ska vara försiktigt med att pratat om revansch. Det tar sin tid. De som börjar ana att de haft fel kan inte bara gå ut och säga förlåt. Sånt svider.
Klockan var 15:33 lördagen den 14 februari 2015 när 22-årige Omar el-Hussein slog till – och hur man än ser det blev de 28 skotten han avlossade med sitt stulna automatvapen av typen M95 ännu en vändpunkt i Lars Vilks liv.
– Det sista tvivlet skingrades. Innan dess kunde folk säga: "Jo, Lars Vilks har livvakter, men det är ju överdrivet. Det finns väl inga riktiga terrorister som vill döda honom. Visst, det har varit lite attentat, men det var ju bara amatörer." Efter Köpenhamn går det inte att ruska av sig hotet, säger han.
Minnet av sekunderna då skottsalvorna dånade i kulturhuset Krudttønden på Østerbro är knivskarpt.
Lars Vilks-kommittén har bjudit till seminarium, en dansk stödförening för svensken. Temat är "konst, hädelse och yttrandefrihet". Ett trettiotal personer har samlats. Talare är den ukrainska feministen Inna Sjevtjenko. Vilks sitter på främsta raden och ska strax ta över.
Första salvan med kulsprutepistolen avlossar Omar el-Hussein utifrån gatan, rakt genom glasentrén.
Den danske livvakten bredvid Vilks reagerar snabbt.
– Han skriker i mitt öra att jag måste ut. Sliter tag i min kavaj och föser mig genom lokalen. Stolarna flyger. Alla skriker. Så slängs jag in i ett kylrum där han barrikaderar dörren och ställer sig på vakt med pistolen skjutklar.
I kylrummet hamnar även kulturskribenten Helle Merete Brix, ordförande i Vilks-kommittén. Med dånande puls hör de hur skjutandet fortsätter därute. Efter en stund bankar det på dörren. Ytterligare en polis släpps in. Han blöder från en skottskada i benet.
Så blir det tyst.
Bara sirener hörs.
När Vilks kommer ut ur kylrummet får han klart för sig att den attackerande terroristen stoppats i entrén av de två svenska livvakternas eld. De har avlossat femton skott, drivit Omar el-Hussein på flykt, men inte träffat honom.
På trottoaren utanför Krudttønden ligger filmregissören Finn Nørgaard död, skjuten i ryggen av terroristen.
– Det tog en stund innan jag fattade. Sen tänkte jag att det här kommer att få väldiga konsekvenser. Jag förstod ju att det var jag som var måltavlan, berättar Lars Vilks.
Samma natt attackerar Omar el-Hussein en bat mitzva-fest för en ung judisk flicka vid synagogan på Krystalgade och skjuter ännu en man till döds, vakten Dan Uzan.
På morgonen får polisen korn på terroristen ett stenkast från Nørrebro station. De tar inga risker. Ett kort anrop. Sen skjuter de ihjäl honom.
Ett par dagar efter attacken träffar jag två av den döde mördarens kompisar i Köpenhamn. De berättar att Omar el-Hussein strax före dådet stärkte sig genom att lyssna på en propagandavideo från terrorsekten IS. (Läs texten i Sydsvenskan eller HD).
– Omar är i Paradiset nu, säger en av de unga männen.
Drygt ett år senare har den danska polisutredningen mot Omar el-Husseins medhjälpare bekräftat det Lars Vilks förstod redan när han gömde sig i Krudttøndens kylrum: Det var han som var det primära målet.
Fredagen den 8 april i år dyker Lars Vilks plötsligt upp som "hemlig gäst" på en debatt vid journalistkonferensen Gräv i Göteborg.
Nyheten om hans närvaro har väckt blandade känslor.
Enligt debattledaren Janne Josefsson har flera journalister sökt upp honom och varit upprörda över att Vilks bjudits in. Tänk om terroristerna slår till! Alla kan ju utsättas för dödsfara!
– Obegripligt. Vi ska ju stå för det fria ordet, kommenterar Josefsson.
På scen finns också SVT:s Belinda Olsson och Aftonbladet kulturchef Åsa Linderborg.
Den senare ansätter Vilks hårt. Hon kallar honom "både oerhört modig och oerhört feg" och ifrågasätter hans syfte.
– Hör du inte att du mumlar? Du vill ha yttrandefrihet, men påstår ingenting, säger Linderborg.
Men Vilks står på sig: Hans uppgift som konstnär är inte att servera färdiga svar, utan att skapa processer, överskrida gränser, sätta stenar i rullning – det är reaktionerna på det han gör som blir konstverket.
– Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet! säger Vilks med hetta i rösten där vi sitter på Conditori Kafferepet.
Det slår mig att han tycks känna något slags hatkärlek till journalister. Vilks drar gärna paralleller mellan min roll och hans som konstnär.
Ett skäl till att Vilks ses med så stor misstro av många är att han vägrat ta tydligt avstånd från rasister – som när han för några år sen deltog i "countejihadgruppen" Sions (Stop Islamization of Nations) möte i New York och inte lämnade salen när en talare jämförde muslimer med råttor.
– En journallist ska inte ta ställning och skriva moralkakor. Ni ska rapportera vad ni sett och hört och förstått, säger Lars Vilks.
– På samma sätt är det med mitt konstprojekt. Det är ju en undersökning av den process som startat.
– En konstnär har samma rätt som en journalist. Du kan ju mycket väl åka till en sådan här extrem islamkritisk historia och göra ett reportage. Du behöver inte börja med en bekännelse att du inte delar deras uppfattning. Du kan bara skriva. Det kommer du undan med. Den rätten vill man inte ge mig.
– Men jag fortsätter att framhärda: Jag representerar bara mig själv.
Ibland har Vilks kritiserats för att hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund är dåligt utförda. "Vilks kan inte rita", hånade journalisten Jan Guillou för några år sen.
Men då har man inget förstått, fastslår Vilks.
– Guillou tillhör dem som aldrig tar reda på något. Han är en pokerspelare och han bluffar.
Teckningarna är ju bara en liten del, ett embryo till konstverket. Det viktiga är reaktionerna. Ilskan i den muslimska världen. Mordförsöken. Föraktet och fördömandena. Så blir även jag, när jag nu intervjuar honom, en del av Lars Vilks konstverk.
– Alla konstverk som har bestående kvalitet skapar reaktioner. Finns det ingen som bryr sig så är konsten inte angelägen, säger Vilks och hugger bestämt med kanten av handflatan i bordet.
Naturligtvis kunde Lars Vilks inte ana vilka krafter som skulle utlösas av tre teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, ritade för en utställning på Tälleruds hembygdsgård 2007.
Eller kunde han det?
Ett år tidigare hade Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer lett till upplopp i Mellanöstern.
– Jag fascinerades rent konstnärligt av två fenomen som inte hade förbindelse. Dels Profeten som var en intressant diskussion, dels rondellhundarna som var ett nytt fenomen i Sverige. Två flöden. Så slår man ihop dem. Egentligen är det en omöjlig övergång. Men i konsten blir den verksam. Vad händer om man kombinerar de här? Och då kan man ju säga att det hände rätt mycket, säger Lars Vilks.
"Dödsdomen" kom som ett brev på posten.
Omar al-Baghdadi – ledare för Islamiska statens föregångare "al-Qaida i Irak" – lovade 100 000 dollar och en plats i Paradiset åt den som dödade svensken. Och många visade sig villiga.
På Youtube spreds en video där en ung maskerad svensk-somalier kallad "Abu Zaid" lovade skära halsen av Vilks. Både i al-Qaidas nätbaserade jihadmagasin "Inspire" och i Islamiska statens "Dabiq" har Vilks pekats ut som måltavla.
När självmordsbombaren Taimour Abdulwahab slog till i Stockholm 2010 var Vilks motivet. Och såväl amerikanska "Jihad Jane" som två klantiga bröder från Landskrona (som skulle elda upp Vilks hus i Nyhamnsläge, men bara fick fjutt på sina egna jackor) har dömts till fängelse för att ha försökt ta livet av Vilks.
Trots hoten – eller kanske just på grund av dem – har stora delar av Kultur-Sverige vänt ryggen åt Vilks.
I höstas stoppades Vilks från att besöka konstnären Anna Odells vernissage på Kulturhuset i Stockholm, fast han bjudits in av verksamhetschefen Marianne Lindberg De Geer.
I vintras erbjöd sig Vilks att skänka sina rondellhundar till Moderna museet, men fick nej tack.
– De halkade runt och försökte hitta argument. Eftersom hundarna finns på nätet så behövs originalen inte på museet, sa de. Det var ju rätt ihåligt. Tänk om chefen för Louvren sagt det om Mona Lisa. "Tavlan behövs inte för man kan ju se bilden på nätet", säger Vilks.
För några veckor sen var det tänkt att han skulle vara gäst på Lukasgillets vårmöte i Lund, en konststiftelse där han är medlem.
– Allt var klappat och klart. De hade bett mig komma lite tidigare på en fördrink. Sen ringde de och sa att jag inte fick komma. Fastighetsägaren och kocken hade sagt nej.
Vad tänkte du?
– Man har ju blivit härdad med åren ...
Blev du inte arg?
Lars Vilks tar en klunk ur sitt juiceglas och plirar bakom de tjocka glasögonen.
– Man kan ju säga att det gynnar projektet, säger han.
Den som frågar Lars Vilks vilket syfte han har får alltid samma svar: En konstnär ska inte ha något annat syfte än att undersöka sin samtid.
Vad har då rondellhundarna visat?
Att islam är en religion i skriande behov av modernisering, svarar Vilks.
Tyvärr är muslimer i allmänhet rätt tröga. De håller på sina traditioner.
Det finns de som jämfört hans rondellhundar med 1930-talets rasistiska stereotyper av judar med kroknäsor.
– Då måste man ju vara blind på båda ögonen för att dra den parallellen. I det ena fallet har du grova teckningar som tillskriver vissa människor en massa negativa egenskaper. I det andra en snäll liten vovve, säger Vilks.
Den avgörande skillnaden, menar han, är att hans hundar inte slår mot människor av kött och blod – "de flesta muslimer är ju vanliga hyggliga människor" – utan mot en religion och ett politiskt system.
– Den här idén att jag skulle ge mig på en svag folkgrupp är ju märklig. Vad är det för beskrivning? Det handlar ju om ett religiöst och politiskt system som bärs upp av ett antal stater med utlöpare och bidrag. En otroligt diversifierad värld. Och folk utropar den till svag! Det har ju ingen relevans.
Lars Vilks kallar sig utan att tveka "ateist". I ett modernt samhälle bör all religion tillhöra det privata.
Att västvärldens demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet är överlägset gamla patriarkala samhällsbyggen, som också kristenheten en gång var, ser Vilks som en självklarhet.
– Nyckelordet är modernisering, slår han fast.
När Vilks kommer in på detta, sitt favoritämne, blir han genast svepande och drastisk i sina formuleringar.
– Tyvärr är muslimer i allmänhet rätt tröga. De håller på sina traditioner. Det är ett stort steg att godta den moderna världens hållning med mänskliga rättigheter och allt det som väst dragit fram.
– Terrorismen bygger på att motverka alla former av modernisering.
– Jag tillhör den äldre generationens modernister. Jag tror vi har en rakare uppfattning. Det där med religion är väl ingenting. Klart man ska kunna kritisera den, säger Vilks och gör en yvig handrörelse över kafébordet som om han ville sopa undan all världens religiösa potentater.
Till skillnad från de "islamkritiker" han ibland umgås med tror Lars Vilks inte det är en omöjlig uppgift att anpassa islam till 2000-talet.
– Det finns de som säger att loppet är kört. Det tror inte jag. Klart man kan modernisera allting. Även islam. Men det kommer att ta tid. Och hittills har man inte varit särskilt bra på det.
Lars Vilks ser vårens händelser inom Miljöpartiet – Mehmet Kaplans islamistiska kontakter och Yasri Khan som vägrade skaka hand med kvinnor – som ett slags "uppvaknande".
Det har blivit mindre av reservationer och efterslängar om att jag är högerextrem.
Fler börjar förstå att det kan finnas en motsättning mellan demokrati och jämställdhet och traditionella religiösa värden.
– Det har funnits ett lättsinne. Man har godtagit folk med alla möjliga värderingar. Men nu inser man att man varit lite väl tolerant mot de intoleranta, säger Vilks.
Egentligen, menar han, är ju inget märkligt att man i ett samhälle är tydlig med vad som gäller:
– Privat kan man ha vilken religion man vill. Men vill man driva den i en politisk ram måste det bli stopp.
Kort efter det upphetsade journalistseminariet på Gräv i Göteborg i april skrev konstnären Elisabeth Olsson Wallin en debattartikel i Expressen.
Rubriken löd: "Var är stödet för Lars Vilks?"
Efter den första terrorattacken i Paris mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 drog folk i hela Europa på sig tröjor och delade slogans på Facebook med texten "Je suis Charlie".
Några slagord av typen "Jag är Lars" har inte dykt upp.
Därför blev Lars Vilks glad över stödet från Olsson Wallin, som 1998 slog igenom med fotoutställningen "Ecce Homo" där Jesus framställdes som homosexuell. Länge tillhörde hon de skeptiska till Vilks konst.
Nu skrev hon: "Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter."
Vilks har själv gjort teckningar av både "judesuggor" och Jesus som pedofil utan att det vållat någon uppståndelse.
Nu tycker han sig se tecken på att allt fler börjat fatta varför projektet "Profeten Muhammed som rondellhund" blev så viktigt.
– Jag tycker nog att det blivit en mer positiv hållning. Fler debattörer försvarar mig. Det har blivit mindre av reservationer och efterslängar om att jag är högerextrem.
Än så länge är dock hans liv hårt beskuret. Det smutsgula eternithuset i Nyhamnsläge tvingades han lämna. Grannarna klagade. Säpo rådde honom att gå under jorden. I över ett år har han flyttat runt mellan tillfälliga hemliga boenden, ständigt omgiven av kulsprutebeväpnade livvakter.
"Familjen", som han kallar dem.
– Jag kan bara bo på ett ställe tills jag blir upptäckt. Det är grannarna. Sprider det sig var jag finns måste jag flytta. Så det gäller att ha så få in- och utgångar som möjligt. Varken jag eller livvakterna får synas, förklarar han.
Rondellhunden har blivit mitt varumärke
Sina tillhörigheter från Nyhamnsläge har han deponerat. Även yxan som han brukade ha stående vid dörren till självförsvar.
– När jag var i förrådet och skulle hämta några grejer funderade jag på att ta med den. Men jag lät den stå. "Yxtiden" är över. Jag måste lita på att livvakterna tar hand om skyddet.
Helt isolerad är Lars Vilks inte. Då och då håller han föredrag i slutna sällskap, ofta i Danmark. Varje vecka spelar han fotboll med sitt gubbagäng. Ibland tar han en löprunda med livvakterna i släptåg.
Dessutom arbetar han hårt.
När han berättar om sitt senaste projekt blir han ivrig och gestikulerar: att måla av kända tavlor och placera in rondellhundar i mikroformat på duken.
– Jag målade ett krigsfartyg från 1700-talet i olja. Väldigt stilig målning. Vid relingen står tre små hundar, målade med fin pensel. Normalt kan du inte se dem. De är väldigt populära. Jag säljer tavlorna direkt. Sextusen kronor. Det är ett bra pris. Rondellhunden har blivit mitt varumärke.
För ett ögonblick ser det ut som om Lars Vilks planerar för en framtid i frihet, bortom hot och mordförsök.
Regler för kommentarer
Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!
Tänk på att:
Det här är inte ok:
Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.