Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Segregation ett problem. Men också en lösning.

Sveriges femte mest segregerade kommun är Landskrona.
Malmö hamnar på plats 18 och Helsingborg på 30:e plats.
Det är Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle som har granskat hur boendesegregationen i Sverige har förändrats mellan år 2005 och år 2015.
Att den växer förvånar förmodligen inte någon. I totalt 209 av 290 kommuner har segregationen ökat. Men det är i de flesta fall inga stora förändringar det handlar om: de nytillkomna flyttar in i de bostadsområden där personer med utländsk bakgrund dominerar sedan tidigare.
Rangordningen bygger på något som kallas dissimilaritetsindex, som mäter hur jämnt fördelade två olika grupper är i ett visst geografiskt område – i detta fall personer med svensk respektive utländsk bakgrund.
När indextalet är 30 eller högre bedöms segregationen som påtaglig. Det är den i ett 70-tal kommuner. Det innebär – mellan tummen och pekfingret – en tiodubbling sedan 1990- talet.
Segregationen har länge betraktats som problematisk men försöken att bryta utvecklingen har på det hela taget misslyckats.
Vanliga insatser mot boendesegregation brukar vara att blanda upplåtelseformer, hyreslägenheter och bostadsrätter, liksom att blanda boendeformer, flerbostadshus och småhus. Det har ofta olika positiva effekter. Men begränsad inverkan just på segregationen.
"Det typiska för miljonprogramsområdena är att de svenskfödda flyttar därifrån och de utlandsfödda är de som flyttar in. De motsatta exemplen letar vi fortfarande efter", säger Martin Grander, bostadsforskare vid Malmö högskola, till Dagens Samhälle.
Segregationen är problematisk. Det finns ingen anledning att acceptera dagens situation. Det finns heller ingen anledning att tro att den utveckling som visat sig så svår att rå på går att vända annat än på lång sikt.
Historiskt sett har boendesegregation så gott som alltid följt i spåren av perioder med omfattande invandring. Världsstäder som New York och London är kända för sina China towns. Och i slutet av 1800-talet, under den svenska massutvandringen till USA, växte det fram en stor Swede town i Chicago, och flera mindre svenska enklaver.
För många som kommer till ett nytt land är segregation inte problemet. Det är lösningen. Hos släktingar och andra landsmän finner de trygghet och samhörighet i en främmande omgivning. De som redan etablerat sig, som lärt sig språket och hur det omgivande samhället fungerar, kan – åtminstone hjälpligt – agera lotsar.
Och boendesegregationen är knappast det mest akuta problemet just nu.
Olof Åslund, generaldirektör vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, lutar åt en annan prioritering.
"Det viktigaste tror jag är att skapa lika möjligheter till utbildning och tillgång till arbetsmarknaden för personer som idag har en svag ställning", säger Åslund.
Mycket talar för att Åslund har rätt. Att sänka trösklarna till arbetsmarknaden är ett måste i dagens situation med så många nyanlända.
Arbete och självförsörjning är grunden för att finna sig tillrätta i ett nytt land. Inte alltid tillräckligt för god integration. Men så gott som alltid nödvändigt.
Gå till toppen