Elva verk ur Moderna museets samling – alla någotsånär nyförvärvade, alla gjorda av konstnärer med rötter utanför den västerländska sfären. Med utställningen vill museet visa att de är medvetna om att samlingen har en övervikt på just det västerländska, men att de jobbar på balansen.

Genom att konstnärerna kommer från till exempel Libanon, Grönland, Algeriet, Iran och Kina skulle man kunna säga att de utmanar det västerländska paradigmet i konstvärlden – men man skulle precis lika gärna kunna säga att de konsoliderar det genom att nu vara bosatta och verksamma i städer som Berlin, Los Angeles och London.

De elva är stora – eller på väg att bli det – inom samtidskonsten. Mest känd är Ai Weiwei, som representeras av sex antika kinesiska stolar som ingick i en stor installation på Documenta i Kassel 2007.

Personligen fastnar jag främst för en bildsserie av Kader Attia, där porträtt av skottskadade och hopsydda soldater från första världskriget ställs mot kroppsmodifikationer inom vissa afrikanska kulturer.

Moderna museet jobbar hårt för att bli mer inkluderande. Efter misskalkyleringen med textskyltarna på Dardelutställningen förra året provar museet nu med att erbjuda verkspresentationer på sju olika språk. Det är bra. Texterna är koncisa och rensade från de värsta konstglosorna.

Samtidigt är det inte alltid språket som är huvudproblemet för tillgängligheten – utan konsten själv. För en galleriovan person kan ett verk som Adrián Villar Rojas ”Los teatros de Staurno” vara precis lika obegripligt på persiska som på svenska.

Den största pedagogiska utmaningen torde vara att trigga igång ett intresse för samtidskonstens metoder och problemformuleringar – och då hade det kanske hjälpt om verken grep tag i varandra och skapade ett tydligare inbördes sammanhang, istället för att ha icke-västerländska rötter hos upphovsmännen som huvudsakligt urvalskriterium.