Föreställ dig att du har ett par glasögon som gör att du kan se och avläsa alla dataflöden som ständigt forsar genom din omgivning – alla mobila bredband, alla wifi-nätverk inom räckhåll. Det sitter en liten ratt på sidan av glasögonbågen som filtrerar flödet på olika sätt: i ett läge ser du kattungar och World of warcraft, kombinerat med de senaste börsflödena, i ett annat ser du cupcakes med babyblå glasyr och silverglitter, krypterad information från Nato och tropiska stränder. Om du vrider huvudet en millimeter åt sidan framträder en helt annan bild.

Sådana glasögon har Anders A haft tillgång till länge, och ibland delar han med sig av vad han sett i dem.

För ett tiotal år sedan ställde han ut pagodliknande dockskåp på Galerie Leger – extremt detaljerade och extravaganta. Han har visat skulpturer tillverkade av krimskrams från konsumtionskulturens absoluta lågstatusskikt och fått dem att gnistra som juveler. Och alltid finns denna känsla av konstanta dataflöden runtomkring. Pixlar, Hello Kitty och nostalgiska flashar av gamla tv-spel. Han är intresserad av sådant som kan "expandera livet med extra tillbehör", som han har uttryckt det.

Den nu aktuella utställningen på övervåningen på Moderna museet Malmö går i samma tonart. Han visar bilder, skulpturer och gif-bilder (korta filmsekvenser som loopas) på stora skärmar. De rörliga bilderna ackompanjeras av vaporwave – en musikstil som började dyka upp på nätet kring 2010 och som karaktäriseras av hämningslösa samplingar av till exempel glittrig 1980-talsmusik, som bearbetats på olika sätt. Man kanske har dragit ner på hastigheten, adderat muzakmelodier på repeat och filtrerat så att det låter som om musiken spelas genom dåliga datorhögtalare. Eller som om den har kopierats otaliga gånger från murriga och skrynkliga kassettband. Eller som om den spelas på distans, genom väggen när man står utanför nattklubben och försöker få tag i taxi klockan tre. Det är en musikkultur som går helt i linje med den återbruks- och samplingsestetik som på ytan verkar prägla Anders A:s verk. Men i själva verket lånar han inte särskilt mycket material från andra källor, utan skapar sina bildelement och animationer själv.

Anders A har alltid nosat i de digitala subkulturernas framkant. Utställningen utstrålar ett starkt bejakande av dessa uttryck, och innehåller ingen trött kritik av vår tids anstormning av bilder och information.

Men attityden är heller inte total laissez-faire. Hans bilder uttrycker inte kaos, utan är välbalanserade och rymmer både humor och små berättelser.

Det handlar alltså inte om att stoppa informationsflödena, utan om att ta kontroll över dem. Den där filterratten på de fiktiva glasögonen jag nämnde i början är A och O. För att uthärda i den digitala delen av verkligheten måste vi aktivt sila den och sortera bort det ovidkommande och det som vill äta upp oss.