Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Heberlein: Tänk om Mads Mikkelsen faktiskt inte är en sur mansgris

Ann Heberlein.Bild: Emil Langvad
I veckan lanserades ”a-märkt” under filmfestivalen i Cannes av den svenska initiativtagaren Ellen Tejle och Alice Bah Kuhnke. Märkningen är en form av konsumentupplysning, och föräras filmer som klarar Bechdel-testet. Bechdeltestet innebär, som bekant, att filmen a) innehåller minst två kvinnliga karaktärer med namn som b) talar med varandra c) om något annat än män. Det är Rättviseförmedlingen, Women in Film and Television samt fyra fristående biografer, Bio Rio, Roy, Spegeln och Röda Kvarn som ligger bakom märkningen, men vem som helst får använda den.
Tejle och Kuhnke presenterade denna nya certifiering i samband med att innehållet i en rapport som visar att svensk filmbransch är bäst i världen på jämställdhet. Allt detta är väl gott och väl. Jämställdhet, bra. Vem kan vara emot lika villkor för manliga och kvinnliga kulturarbetare? Utmärkt, för att inte säga självklart, att kvinnliga karaktärer i film har namn och andra intressen än män. Ändå kan jag inte låta bli att känna viss sympati för Mads Mikkelsen, den danske skådespelaren, som enligt en artikel på svt.se vägrade diskutera a-märkningen med Ellen Tejle. Hon var besviken och tyckte att Mikkelsen utstrålade förakt och okunskap. Mikkelsen själv tycktes trött på svensk filmindustri i allmänhet och svensk feminism i synnerhet.
Kanske är Mikkelsen en sur mansgris. Det vet jag inget om. Men låt mig spekulera i att Mikkelsen helt enkelt anser att det är ointressant att diskutera andra värden än konstnärliga i relation till film. Kanske tycker Mikkelsen att vi borde fokusera på film, konst, skapande som mål i sig själva snarare än som medel till något annat. I så fall är jag böjd att hålla med honom. Politiseringen av filmbranschen kan diskuteras. Vilka värden ska egentligen premieras och bedömas när ett konstnärligt verk analyseras? Politiska? Moraliska? Estetiska? Kan man inte tänka sig att en film har ett eget, inneboende värde, att filmen som konstnärligt verk har ett värde i sig själv, är mål nog, utan att det behöver vara ett medel för att uppnå ett annat mål, som t ex ökad jämställdhet?
Naturligtvis påverkar både film och litteratur vår verklighetsuppfattning. Varför skulle vi annars se på film eller läsa böcker om vi inte blev berörda? Skulle någon orka skapa om de inte trodde att andra skulle beröras, skratta, gråta, häpna, äcklas? Kanske är jag romantisk, men jag tror på berättelsens egen kraft. Jag tror att en berättelse som är tillräckligt övertygande har kraft att förändra, våra värderingar, vår värld. Men jag tror inte att sådana berättelser blir till om de skapas för att klara diverse märkningar, certifieringar och kriterier.
Fredagen den 13 maj lyssnade jag på ett samtal mellan Stig Larsson och Björn Ranelid på Mejeriet i Lund. Bådas författarskap utmärks av en viss egensinnighet, stilistiskt såväl som tematiskt. Deras romaner kommer aldrig att få någon godkändstämpel. Något de båda återkom till var hederlighet: Ett hederligt skrivande. Att skriva för att man måste, om det man brinner för, inte för att det tycks vara ett strategiskt val eller ett aktuellt tema. Hederlighet och passion. Det tror jag är långt viktigare faktorer i skapande än politiska och moraliska övervägande.
Gå till toppen