Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: "Opposition som inte vill ta makten inte värd namnet."

Makt och maktlystnad är två ord med dåligt rykte. Knappt någon verkar vara villig att erkänna att han eller hon törstar efter makt. Utryck som viljan till makt eller maktövertagande – Machtübernahme – är milt uttryckt historiskt belastade.
När svenska politiker tillfrågas slår de ifrån sig och förnekar att de skulle vara maktlystna. De framställer sig hellre som folkets ödmjuka tjänare. Detta döljer vanligen ett stort mått av hyckleri. Maktlystnad finns i varje politikers DNA. Det är svårt att föreställa sig den person som ger sig in på den politiska banan utan att ha makten som mål, möjligheten att forma samhället efter sin egen vision.
Man vill inbilla oss att makten finns på andra håll. Visst har makten i många fall förflyttats från namnkunniga politiker till anonyma byråkrater och myndighetschefer som njuter av att plåga vanligt folk – när de inte favoriserar sina egna kompisar.
Just nu befinner vi oss i ett underligt läge då det för en gångs skull kanske stämmer att ingen vill ha makt. Orsakerna till denna ovilja är flera. En är att Sverige och stora delar av det övriga Europa står inför svårigheter som kontinenten inte kan hantera. Även om den pågående folkvandringen tillfälligt försvunnit från överst på löpsedlarna så fortsätter den och kommer att fortsätta inom överskådlig framtid. Inte ens något så osannolikt som ett fredligt Mellanöstern skulle stoppa den.
Den kommer snarare att tillta än minska i omfattning. Folk i den fattiga världen har genom ny teknik fått upp ögonen för att också ett marginellt och fattigt liv i Europa är bättre än det liv som väntar i Afghanistan eller Mali eller Zimbabwe.
Europa står inför en förvandling som ingen har förutsett. Den naturliga reaktionen bland politiker har blivit ”gånge denna kalk ifrån mig”. Det är mycket lättare att från sidan peka på hur inkompetent den politiska ledningen är än att själv försöka lösa ett till synes olösligt problem.
I Sverige är det ännu sämre ställt. Det är svårt att undgå intrycket att den parlamentariska demokratin har upphört att fungera. S och MP har inga klara idéer om vad man vill med regeringsinnehavet och ägnar sig därför istället åt löjliga och dyrbara projekt som svenskt medlemskap i FN:s säkerhetsråd.
Våra fasta valperioder – allmänna val vart fjärde år, även om extraval har ägt rum under perioden – gör att oppositionen inte längre har någon lust att opponera på allvar. Den har blivit som ett fotbollslag som håglöst sparkar bollen fram och tillbaka i väntan på att domaren ska blåsa av matchen. Den är inte intresserad av några offensiva framspel. Den vet att den inte kan göra något åt landets utsatta läge under de dryga två år som återstår till nästa val. Det är lätt att förstå strategin, men för demokratin är den skadlig. En opposition som inte vill ta makten är inte värd namnet. Den gör den parlamentariska demokratin till en tom och meningslös formalitet.
Carl Rudbeck
Gå till toppen