Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Naturminnen

Galleri 21, Malmö, tom 5/6.

Maiken Stene, "Utsikt".Bild: Maiken Stene
Maiken Stene har känsla för landskapets dramatik. Med rekvisita som leder tankarna till en filminspelning har hon byggt två måleriinstallationer av helt olika karaktär, en intim och en distanserad.
Sånär som på ett enda mäktigt landskap, "Utsikt", är det största rummet nästan tomt. Det är helt rätt att låta den målningen dominera, för med sin episka bredd och bildspråkliga poesi laddar den hela utställningen. Men inne i galleriet anar jag de vita baksidorna på en grupp sättstycken monterade på kraftiga stativ. Inte förrän jag kommit längst in ser jag att framsidorna är profilsågade, målade detaljer från just "Utsikt". De bildar ett stökigt gäng, som ställer sig i vägen för själva målningen. Naturen skyms av bilden av naturen.
I den mindre installationen spelar ett träd från Stenes hemtrakter i Sokndal huvudrollen mot tre målningar. Den är inbjudande och omslutande, tunga strålkastare skapar konstgjord dramatik, men målningarna talar med så häftig andhämtning att de verkar ha bråttom att berätta om naturen, innan minnet falnar.
Stene målar minnen av naturen. Och frågar sig om det är möjligt, när naturen är så tillrättalagd och uppstyckad i fragment för att konsumeras i lagom stycken. Har inte landskapet blivit en svajig reklamvy bakom ett skyltfönster? Stene målar intensivt för att komma bakom det där fönstret och nå fram till en trovärdig verklighet. Resultatet påminner om febern och intensiteten hos Mikael Strunge: ”Virvlar av ljus / och tecken som talar / till varandra om sig själva / glödande rutor.”
Pigmenttäta kadmiumfärger spelar mot jordighet. Luft mot sten, närbild mot oändlighet. Ofta glöder orange i botten, sedan slingrar sig blått, gult, grönt i organiska former. Lika glödande som hos Strunge. Först ser naturen upplöst ut, men om ögat fixerar en färg och följer den in och ut i målningen, blir det som först verkade löst i själva verket en struktur av bildflätor eller ”tecken som talar till varandra”.
Naturligtvis handlar det om sken och verklighet, minne och materia, men Stene vågar gå längre genom att med varje virvlande färgform fråga sig själv och oss, om måleriet kan skapa en annan verklighet av minnena från naturen.
<p />
Gå till toppen