Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Varför inte fråga en humanist?

Fråga Lund, 1973 års uppsättning. Stående: Carl H Lindroth, David Ingvar och Jörgen Weibull. Sittande: Sten von Friesen, Jan-Öjvind Swahn och Gerhard Bendz.Bild: Göran Strandberg
Hurra! tänkte jag och många med mig när vi i februari fick veta att "Fråga Lund" skulle återuppstå. Äntligen förstår SVT att tittarna inte bara vill leva på lättsamma nonsensunderhållningsprogram som "Gift vid första ögonkastet" och "Kändisklipparna" allena. Äntligen inser man att folkbildning är ett centralt uppdrag för public service.
Panelen presenterades i förra veckan: en medicine doktor, en forskare i evolutionär ekologi, en rymdfysiker, en doktor i psykologi och en historiker, nämligen författaren, debattören, diplomaten och chefen Gunnar Wetterberg. Tre har Lundaanknytning, ingen är som i de äldre programmen professor eller docent, men alla utom Wetterberg är disputerade. Han har dock skrivit flera historiska böcker och är ytterst kompetent. Jag är övertygad om att panelen kommer att göra utmärkt ifrån sig.
Men – varför bara en humanist? Och varför ingen humanistisk forskare verksam vid universitetet? Även om Lundakopplingen är svag gör ju detta program anspråk på att återuppliva en 38-årig (1962-2000) lärdomsklassiker i akademisk miljö. Är det för att vetenskap och forskning likställs med naturvetenskap, medan humaniora betraktas som en hobby? SVT har ju för vana att kalla in journalister för att exempelvis förklara vad svenskarna visste om Förintelsen eller debattera kvinnornas plats i historieböckerna. Man tycks omedveten, alternativt ointresserad, av att det finns professionella humanister med specialistkunskaper om samtidsfrågor.
Programledaren Kristian Luuk sade nyligen i en intervju att "Fråga Lund" är ett gammalt SVT-märke som blivit ganska dammigt. Och vad kan väl vara dammigare än en humanist? Dessa världsfrånvända, förlästa stofiler som intresserar sig för urdammiga frågor som hur människor i olika kulturer och tider har förhållit sig till och resonerat kring samhällens uppbyggnad, människans natur och krigens konsekvenser.
Styrkan i de äldre upplagorna av programmet låg i att små och stora frågor kunde besvaras genom dynamiska och underhållande samtal mellan tre naturvetare och tre humanister. De ”två kulturerna” ansågs lika viktiga. Humaniorasidan representerades av folkslivsforskaren och programledaren Jan-Öjvind Swahn, en historiker (först Jörgen Weibull, senare Sven Tägil) och en latinist – Gerhard Bendz, efterföljd av Birger Bergh.
Självklart är inte denna ämneskonstellation huggen i sten. Men det är ändå symptomatiskt att latinet (det dammigaste av alla dammiga humanioraämnen, antar jag), som hade en given plats i gruppen genom alla år, undantaget 1968-69, inte är med. Både Bendz och Bergh tillhörde Fråga Lunds verkliga profiler. Att deras kompetensfält nu saknas omöjliggör språkfrågor som intresserar många, liksom expertkommentarer om den äldre europeiska historien. Det är väldigt synd, inte minst med tanke på de moderna språkens och det humanistiska gymnasieprogrammets alltmer marginaliserade roll.
Självklart måste äldre program uppdateras; ursprungsserien bestod till exempel enbart av män. Men i dagens åsikts- och underhållningssamhälle är eftertanke, lärdom och djup bristvaror. Jag är övertygad om att många tittare efterlyser just detta, inte minst i ett program som Fråga Lund.
Gå till toppen