Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Varje impuls måste följas

och vi fortsatte att göra någonting rörande. CL(P) Works.

Elis Burrau är född 1992.Bild: Andreas Bertman
Jag vet inte vad det är, men jag kan inte sluta tänka på den italienske futuristen Marinetti när jag läser Elis Burraus diktdebut. "Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademierna", skrev Marinetti i "Det futuristiska manifestet", som publicerades i en dagstidning 1909. Burrau, som förutom poet är bloggare, förläggare och litteraturredaktör på Nöjesguiden, har en annan och, tja, mer konstruktiv hållning till kanon. Någon appetite for destruction à la Marinetti är det knappast fråga om, istället håller han låg poetprofil.
Men det är något med förhållandet till det förgångna, till traditionen. Samtidigt som Burrau tar diskbänksrealismen in i 2010-talet med ord som "blodsockerfall", "mellanmål" och "spökvatten", vimlar det av monument, piedestaler och figuriner i hans dikter. Med en Durasbok på omslaget och motton av Ingeborg Bachmann, med flera, befinner vi oss här garanterat i "döda poeters sällskap". Och i en dröm, som jag läser som en poetik, vandrar diktjaget omkring på Glyptoteket i Köpenhamn och stjäl till slut några vykort. Traditionen gör sig hela tiden påmind. Så även samplingen, stölden. Eller, med poetens egna ord: "ockupera klassikernas rum / det har vi redan gjort / det är utgångspunkten / för arbetet som fortsätter".
Medan Marinetti detroniserade de gamla gudarna med buller och bång, är Burrau en mer tillbakalutad ockupant. Åtminstone skenbart. Inga skrikiga versaler här, inga punkter, frågetecken eller utropstecken. Ett ensligt semikolon framstår i sammanhanget som världens överdrift.
Istället för inkännande dikt arbetar Burrau med ironi, som i den återkommande formeln "den erotiska känslan av" – ja, exempelvis ett polisgrepp. Eller ett lakoniskt "det känns sentimentalt".
På tvärs mot ironin går det högtflygande Ikarosmotivet – Ikaros, den tragiske hjälten som tillverkar vingar av vax och fjädrar, men som i övermod flyger så nära solen att vaxet smälter och han störtar ner i havet.
Burrau skriver: "jag ville alltid få meningslösheten att brinna". Och dikten liknar onekligen ett slags närgången inventering av det meningslösa. Det är bruksanvisningar. Instruktioner. Språkliga klichéer och uttryck. Det är brottstycken av låtar, ramsor, sloganer och allehanda språkliga readymades, oneurotiskt outade som i raden: "wikipedia skrev den här dikten".
Och precis som Wikipedia är dikten i en pågående och "underbar förhandling" mellan ett kollektivt vi, ett du och ett jag. Mellan dåtid, samtid och framtid. Mellan ett barn och dess föräldrar. Mellan solen och människan. Mellan det befintliga språket och det som kallas dikt. Mellan det redan kända och något ditintills oanat.
Principen tycks vara att varje impuls måste följas. Från tanke till handling utan att passera gå – med allt vad det innebär. Psykologerna skulle kalla det för bristande impulskontroll.
Som en kompis sa om Elis Burrau: allt han rör vid blir till dikt. Det är både fyndigt och förrädiskt. Och med misslyckandet som estetik är det lätt att hålla garden. Men den självmedvetne poeten har förstås redan kommenterat detta: "jag märker hur vi kommer undan med allt / och jag skäms / men inte hela tiden".
Själv önskar jag ändå att det både brunnit och sjungit lite mer. Och tar fasta på en småsnuskig Voltairepastisch: "jag håller inte med dig | men jag är beredd att röra vid dina utkast".
Gå till toppen