Det har gått några år sedan jag lämnade Malmö och även om jag fortfarande besöker staden, ofta, är det inte min stad längre. Nya människor bor i lägenheterna som var mina, nya fötter går längs gatorna som jag kände utan och innan. Staden tillhör dem, som vistas i den nu. Det är så det fungerar, ingen äganderätt är permanent och livet står aldrig stilla.

I lokalen på Kristianstadsgatan som på min tid rymde kaféet Glassfabriken har Södra Community Café och scen flyttat in. En verksamhet med stora och många planer på att syresätta sin närmiljö med alltifrån scenkonst och teaterskola till filmprojekt, standup-comedy, bygdespel och gemensamma löprundor för nyanlända till väsentliga mål som Arbetsförmedlingen och stadens kulturinstitutioner.

Lusten går inte att ta fel på, ett hoppfullt sorl på långt håll när jag kryssar genom fredagsvimlets folkliv och trängs för att komma in i lokalen som bär spår av att vara ett work-in-progress med ensamma glödlampor dinglande från taket och byggdamm hopat i hörnen. Och naturligtvis är det fullt, till sista plats, när Södra Communityteatern ger sin första egenproducerade pjäs i de nya lokalerna.

Frågan är förstås om ”Projekt Skåne – var går gränsen?” är en pjäs. Hellre handlar det om en serie vittnesmål, spontant och lekfullt sammanfogade till en om inte helgjuten så levande och pockande helhet. Just som vi klämt ner oss på de rickiga stolarna uppmanas vi resa oss igen; rulla med axlarna, sträcka ut tungan, smacka, bröla och lämna veckans spänningar bakom oss.

Deltagande är vad som gäller och gränsen mellan salong och scen är flytande när en efter en av de medverkande frigör sig från publiken och tar scenen i besittning. För styckets regi står Jonas Jarl, som tillsammans med Mikael Olsson Al Safandi och Leo Gullbring driver verksamheten. Al Safandi är en av dem som avger sitt vittnesmål på scenen och berättar om sina skäl att lämna livet som medieprofil i Stockholm och söka en ny framtid i en ny stad.

Den gemensamma nämnaren för de sju är att de befinner sig i Malmö just nu. Bara Malaika Mqulo är född här och inte heller för henne har tillhörigheten varit självklar, när hon försökt förena sitt sydafrikanska ursprung med identiteten som malmöit. För Lovisa Perman har valet att bo här i första hand varit ett avståndstagande från uppväxten i Göteborg, med familjeband som blivit allt mer kvävande.

Isolerad kan hennes berättelse tyckas gripande, men i mötet med den syriske exilpoeten Motaz Dgheims inlevelsefulla och galghumoristiska gestaltning av sin egen resa bleknar onekligen hennes bekymmer. Samtidigt har var och en fullt upp med sitt, det är ju så det är och öppenheten och bristen på pekpinnar är produktionens styrka. Överlag är detta en kravlös kväll, med omtagningar och spontana infall som kanske är planerade, kanske inte.

Utanför de smutsiga rutorna fortsätter staden att röra sig, ett ständigt pågående myller av människor på väg någon annanstans. Bara ibland, när ljuden från scenen stegras, stannar någon till och ser in och blir för några sekunder en deltagare. Som scenkonstupplevelse är ”Projekt Skåne – var går gränsen?” väl lös i konturerna för att vara riktigt stark och bärs mer av de medverkandes personligheter än av en distinkt och medveten gestaltning.