Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Minnesord

Gisela Döhler: Dorrit Fredriksson

Dorrit Fredriksson, Malmö, har avlidit 91 år gammal. Hon sörjs av sina två barn, Camilla och Svante, de tre barnbarnen med familjer samt svärsonen Claes och övrig släkt i Sverige och i Finland.

Dorrit Fredriksson växte upp i ett av krig, svält och elände präglat Finland. Som spädbarn blev hon faderlös. Högt älskad av mor och mormor, funderade hon ändå ofta över hur det varit, om hon fått växa upp med sin far.
Som ung ledsagade hon finska krigsbarn till Sverige och sedan åter till Finland. Mycket senare drabbade henne insikten om dessa barns lidande över ha blivit skiljda från sina familjer. Några tog som vuxna kontakt med Dorrit på den blogg som hon påbörjade vid 89 års ålder och blev hennes vänner. På bloggen reflekterade hon över ålderdom, liv och död, försoning och tacksamhet på ett djupgående men inte sällan även humoristiskt sätt. Hon fick många följare. Bloggarna samlades i en liten upplaga väl läsvärda om ålderdomens ganska sällan omskrivna frågeställningar och tid.
Tjugoett år gammal avbröt Dorrit sina agronomstudier i Helsingfors för att följa sin make Carl-Erik till Sverige och Göteborg. Så småningom gick flyttlasset till andra städer, men slutdestinationen blev Malmö. Familjen var nu utökad med de tre barnen, Camilla, Svante och Lennart. Dorrit var hemmafru, då som alltid med en stor vänkrets. Somrarna tillbringades på den finska skärgårdsön Högsåra.
Då hände det smärtsamma att yngste sonen Lennart, tonårig, fick allvarlig cancer som ledde till döden. Sorgen och smärtan över Lennarts död bearbetade Dorrit i sin bok ”Lennart dog ung”. Hon fortsatte hela sitt liv allt djupare att söka försoning med denna den svåraste händelsen i sitt liv. Boken var en den första i sitt slag i ett Sjukvårdssverige som hade mer tonvikt på sterilitet och auktoritet än på medkänsla. Empatibegreppet infördes decennier senare i undervisningen av sjukvårdspersonal. Boken såldes i många exemplar och upplagor och översattes till flera andra språk. Dorrit reste i hela landet för att på kulturkvällar, universitet, bibliotek, skolor och från predikstolar berätta om sorgens olika ansikten.
Sorgen öppnade dörrar. Dorrit upptäckte att hon hade stor fallenhet för och glädje vid att stå på scenen. Hon införlivades i Ronny Danielsons amatörensemble. Många av de unga deltagarna minns fortfarande Dorrit med stor respekt som en god modell och portalfigur.
Med barnen vuxna blev Dorrit sekreterare på S:t Lukasstiftelsens psykoterapimottagning i Malmö, som nav och centrum för oss anställda. Sedan den tiden utvecklades en efterhand en djup och nära vänskap mellan Dorrit och undertecknad.
Dorrit hade stor talang och stort intresse för ordet. Hon följde med i bokflodens nyutgåvor och fick en trave böcker hemsänd varannan vecka från biblioteket. Hon läste dem snabbt men därför inte ytligt. När hon ”drabbades” av en bok, skrev hon till författaren. Ofta blev det långa, långa brevväxlingar dem emellan och så småningom ibland med deras barn.
Dorrit kan också beskrivas med en oskuldsfullhet, som fick henne att se ljust på alla människor. Var och en av oss som fick ha henne som släkting eller vän känner oss utvalda. Det är med stor sorg och saknad vi alla minns henne, en älskad människa.
Gå till toppen