Kultur

En madame i flyktingströmmen

Från en bergmansk herrgård till en bildningsresa i flyktingströmmens spår. Jenny Maria Nilsson läser två nya romaner av en förvandlingskonstnär i ständig rörelse.

Den danska författaren Madame Nielsen föddes som Claus Beck-Nielsen och har också kallat sig Das Beckwerk, Helge Bille Nielsen och rätt och slätt Nielsen.Bild: Sofie Amalie Klougart

Madame Nielsen: Madame Nielsen: Den oändliga sommaren. Övers Jonas Rasmussen. Kabusa böcker. Invasionen – en fremmed i flygtningeströmmen. Gyldendal.

Vad är en människa? Varsågoda, en pretentiös fråga, men det är som om man måste börja från början när man läser Madame Nielsen. Är författaren ens en person? Ja, men Madame Nielsen föddes som Claus Beck-Nielsen, blev sedan Das Beckwerk och Helge Bille Nielsen: Madame är knappast slutstation.
Text och författare är samma och dessa förvandlingsnummer är kongeniala med det Madame Nielsen åstadkommer – hon är främst konceptkonstnär: böckerna är enklare att analysera utifrån kategorin ”konstverk” än som litteratur. Vanligtvis hatar jag konceptkonstslitteratur, men inte i fallet med Madame och hennes diverse personor.
Den röda tråden i våra personligheter är just en tråd, inget rep – tunnare än vi tror: vi är ansamlingar av känslor, viljor och reaktioner i förändring. Så är det i Madame Nielsens historier, men inte bara författaren och de som skildras är i rörelse utan även den yttre stadgan som ger oss (om än inbillat) ett starkare jag. Madame, hennes karaktärer och de existerande människor hon skildrar, är i mellanrummen: mellan berättelser, fast i ett svårnavigerat nu på grund av ett obönhörligt öde.
Nuet i ”Den oändliga sommaren” tilldrar sig på en herrgård på Jylland. En spenslig ung kille som kanske är en tjej (men det vet han inte än), hans flickvän och hennes mamma - dessa är huvudpersonerna. Herrgården rymmer dessutom två småbröder, ibland gäster, några hästar och en styvpappa, men styvpappan försvinner genast. Lika bra det, han är mammans antites: ett monster, besatt av vapen och med stor förbittring mot kvinnor, särskilt hustrun.
Ur dessa rullas världen ut: all levnad som lett till att de sköljdes upp på denna eviga sommars strand. Kronologin är uppbruten men inte fragmentiserad, handlingen rör sig hit och dit i sjok: en livstid bakåt och sedan framåt – den finlemmade gossen blir en gammal dam och till sist en röst som rinner ut i historien. Madame brer på som en Madame bör: hat, kärlek, liv, död och det britterna kallar coming of age. Vi är i Noréns och Bergmans domäner: vad familjer medvetet och omedvetet gör mot varandra, och Madame skriver som om hon är Karen Blixens och Barbara Cartlands kärleksbarn.
Meningarna kan vara sidlånga! De ringlar på med inskott efter inskott, så här: ”Ingen säger något, det är gravöl utan öl, ingen förlösning, bara det saktmodiga klirret av porslinet mot assietterna och gravens svärta återspeglat i kaffet som reflekterar de troendes ansikten, bleka och allvarliga, men inte av sorg, tvärtom, av trons triumf, torra och strama som ansiktena i Bergmans minst dramatiska, mest tryckande, filmer som också är de mest beskedliga, de mest återhållsamma, bara det allra nödvändigaste, en man, en kvinna, ett kalt kyrkorum, det grå ljuset från ännu en grå dag.”
I det grå ljuset från ännu en grå dag utspelar sig ”nuet” i Madame Nielsens senaste bok – ”Invasionen”, som ännu bara finns på danska. Madame hör om flyktingströmmar som meandrar upp mot våra nordiska länder, mediernas upphetsning flyter rätt in i henne: hon vill göra något! Något blir en bildningsresa: från kulturvaggan Hellas färdas hon via Östeuropa till Västeuropa och Danmark. Hon följer flyktingströmmen och är både bredvid och en del av den: ”så jag kunde betrakta den; på en och samma gång vara i strömmen, i tiden, och utanför den, i det tidlösa.”
Författaren blir en karaktär, talar om sig själv i tredje person, en som reser och rapporterar åsiktslöst – den danska damen varken förskönar eller förfular. Hur gamla är ni? frågar hon afghaner på väg till Sverige. 16, svarar en. Nej, du är över 20, replikerar Madame. Som om det inte vore ett infekterat ämne, som om bra och dåligt inte existerar – allt bara är och alla spelar sina givna roller. Det är väl utmärkt? Ja, och problematiskt. Madames bildningsresa är å ena sidan frågan om ett barnsligt upptåg, till för henne själv; å andra sidan finns här en plötslig breddning av upplevelsen av flyktingars Europa.
Kontrasten mellan de bofasta och de i rörelse är tidvis slående: lattepappor med hipsterskägg och bebisar i sele jämte personer komna ur ett helvete, ovissa om allt. Vilka har det bäst? En löjlig fråga? I dystopiska romaner förekommer ofta en gestalt som inte fungerar när världen är ordnad: först efter katastrofen matchas hens inre kaos med det yttre och hen blir funktionsduglig medan de som frodades i ordningen går under. Sådan är Madame. I stycket "Mellanrum" beskriver hon flyktingarnas tillstånd som det filosofen Giorgio Agamben kallade drömmen om att vara i ren potentialitet: ett tillstånd där inget är bestämt, framtiden öppen och alla drömmar kan fortfarande drömmas.
Till sist är Madames böcker läsvärda av samma orsaker som alla böcker är det, hon har något att säga och ett begåvat sätt att göra det. De flesta strider för att komma ur mellanrummen, tidlösheten, det för alltid pågående nuet; Madame Nielsen har gjort platsen till sitt habitat – en naturlig livsform. Av det kan vi lära något.
Gå till toppen