Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett frö till många tankar

Bernt Hermele är journalist, författare och taxichaufför.Bild: Sara Appelgren

Bernt Hermele: Judejävel. Leopard förlag.

I mars i år debatterades judars förhållande till Israel på Expressens kultursida. Ena sidan menade att det är omöjligt att skilja mellan judar och staten Israel, den andra ansåg att det är helt centralt att göra just det.
Bernt Hermele har brottats en hel del med frågan. När han på Aftonbladets kultursida, under kriget i Gaza 2014, kritiserade Israel och Stockholms judiska församling, blev priset högt.
I sin bok ”Judejävel” berättar han om mordhot och vänner som bröt kontakten. Han kallades förrädare. Han, som föddes in i judiska församlingen, upplevde den nu som en sekt. Det vilar mycket sorg över sidorna om detta, men också upproriskhet.
I boken tar Hermele avstamp i den händelse som långsamt ledde till att han skrev artikeln: 2002 dödades hans mor i ett självmordsattentat mot ett hotell i Israel. Han förväntades visa ett hat mot palestinierna som han inte förmådde känna.
Genom kapitlen bearbetar han, direkt och indirekt, mammans död, Israel och landets politik, judisk identitet, etnicitet och individualitet. Han närmar sig ämnena känsligt genom sin egen biografi, tätt sammantvinnad med svensk-judisk samtidshistoria.
Föräldrarna kom till Sverige på 30-talet. Mamman var djupt troende, pappan en omfamnare av det moderna framsteget. Familjen bodde i ett av Stockholms två så kallade judehus på Söder, byggda delvis med lån från församlingen och tänkta för mindre bemedlade judar. ”Jag levde segregerat, men kände inte av det, led inte av det”, skriver Hermele. Han var i tonåren första gången han besökte ett icke-judiskt hem.
Han levandegör fint Stockholms judiska liv på 40-, 50- och 60-talet. Ibland drar han iväg lite i sin entusiasm över vad han hittar i arkiven, men detaljerna ger samtidigt kött och blod åt skildringen.
Föräldrarna var sionister. För många som upplevt nazismen på nära håll var det, föga förvånande, självklart att känna lojalitet med en judisk stat och bidra till uppbyggnaden.
Så kände inte riktigt de judar som hade en lång historia i Sverige. De var, skriver Hermele, assimilerade och gillade inte nationalismen och talet om en dubbel nationell lojalitet. Motsättningen färgades av klasskillnader: de nyanlända var fattigare, många var sargade av sina upplevelser under Förintelsen. Inte så få var socialister.
Konflikten kring Israel präglade länge Stockholms judiska församling. Hermele visar hur, på ett intressant sätt som fördjupar förståelsen. Den sionistiska, aktivistiska linjen vann. Man byggde bland annat en judisk skola, för vilken Aina Erlander uttalade sitt stöd med orden: ”Det är inte vår uppfattning att alla skall vara likadana utan att alla skall ha lika möjligheter”.
Tanken går osökt till dagens integrationsdebatt, till frågor om vad integration egentligen är, och flera resonemang i boken pekar ut mot bredare frågeställningar.
Hermele definierar sig exempelvis som strikt individualist och är idag kritisk till alla gruppidentiteter, som etnicitet och klass. Det kan man sympatisera med, men när han skriver att ”människa blir du först när du slutat dela upp folk i vi och dem” gör han det lätt för sig. Flexibla vi och dem, där man mobiliserar politiskt kring konfliktlinjer, är nödvändigt för ett samhälles utveckling – förstår jag att jag tycker när jag funderat lite.
Överhuvudtaget funderar jag mycket under läsningen, för boken är öppen, spännande och kunnig. Den sår frön till fler diskussioner.
Gå till toppen