Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

John Carpenter spred skräck i konserthuset

John Carpenter: Koncerthuset, Köpenhamn 30/5

Jamie Lee Curtis i "Halloween", känd i Sverige som "Alla helgons blodiga natt". John Carpenter stod för musiken.
Med risk för att låta som en moderat kultur­politiker: ekonomiska begränsningar kan verkligen göra underverk för kreativiteten.
När amerikanske kult­regissören John Carpenter började göra film i mitten av sjuttiotalet hade han så lite pengar att röra sig med att han inte bara regisserade, producerade och skrev manus till opus som "Dark star" och "Assault on precinct 13", utan också komponerade musiken själv. Det var helt enkelt det billigaste alternativet. Och eftersom analog­syntarna han jobbade med var krångliga att programmera, så nöjde han sig med ett minimalistiskt uttryck.
Den grånade, tuggummituggande 68-åring som tas emot med stående ovationer när han ställer sig bakom en synt i Danmarks Radios konserthus verkar över huvud taget inte ha tänkt på sig själv som musiker förrän ganska nyligen. Kvällens livespelning är hans tredje någonsin och uppenbarligen extremt efterlängtad av de sextio- och sjuttio­talister som utgör i princip hela publiken. Män (och några enstaka kvinnor) som ser hela sin ungdom passera revy när de hör Carpenter slå an titel­melodierna från "Flykten från New York", "Halloween" och "They live", samtidigt som ljudlösa klipp från filmerna spelas upp på en duk bakom regissören.
För mig som bara sett någon enstaka av filmerna är klippen distraherande, eftersom musiken inte är synkad med scenerna. Alla andra verkar däremot få en fantastisk nostalgitripp.
Men nu är det inte bara Carpenter som står där på scenen och suger i sig av jublet – det märks att han njuter av uppmärksamheten, som kommer trettio år efter hans senaste större framgångar som regissör – utan också ett fem man starkt kompband, som inkluderar sonen Cody Carpenter på synt och gudsonen Daniel Davies på sologitarr. Vilket betyder att musiken inte behöver spelas särskilt återhållsamt längre, utan kan fläskas upp med maffiga live­trummor, tjockare syntljud och extra gitarrtyngd.
Musiken låter rockigare, ösigare och modernare och påminner ofta om den musik som en ny generation av Carpenter-fans spelar (googla fenomenet synthwave och genrens unga fixstjärna Perturbator, så märker du hur en cirkel har slutits).
Trots bombasmen är de upphottade tolkningarna är fortfarande härligt suggestiva, men allra bäst fungerar den filmlösa musik som John, Cody och Daniel har spelat in på fjolårets album "Lost themes" och nysläppta uppföljaren "Lost themes II". Dessa spår är skrivna för att stå för sig själva och spelas av fler musiker än en budgetmedveten gubbe och det märks. Faktum är att "Vortex" låter mer John Carpenter än något annat på setlistan. Musikern John Carpenter har fortfarande framtiden för sig.
Gå till toppen