Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Konstruerad sanning

Danska Superflex ställer dagens flyktingvåg mot 1800-talets svenska utvandring i sin utställning på Lunds konsthall.

Bild: Olof Broström/Lunds konsthall

Superflex: Superfake/The Parley: Lunds konsthall, t o m 18/9.

Vad är äkta? Vad är falskt? Vilken är skillnaden – och spelar den någon roll? Sådana frågor har danska konstnärsgruppen Superflex arbetat med under flera år.
På Lunds konsthall gäller det en hundra år gammal amerikansk målning, som visat sig vara en förfalskning. Det är västernskildraren Frederic Remingtons ”Pioneer and the Indian” där en man från den amerikanska ursprungsbefolkningen möter en vit pälsjägare, en målning som sedan 1951 funnits på Arizona State University Art Museum.
Redan på 1990-talet ifrågasattes äktheten. Nog var detta en kopia av konstnärens målning ”The Parley” från 1906? Den tekniska undersökning som Superflex låtit genomföra ger klara besked: i målningen finns titaniumvitt, en färg som uppfanns först efter Frederic Remingtons död 1909. Saken är biff. Målningen är falsk.
Med avstamp i ”Pioneer and the Indian” riktar Superflex ljuset mot våra – kanske lika förfalskade – föreställningar om Amerika, om Vilda Västern, nybyggarlivet och ”cowboys och indianer”.
”Flexerne”, det vill säga Bjørnstjerne Christiansen, Jakob Fenger och Rasmus Nielsen, har sedan starten 1993 närmat sig begreppen original och kopia med lekfullt allvar. De ful-tillverkade egna Myranstolar 2006 genom att fixa till billiga Arne Jacobsen-kopior från Føtex. Ett annat projekt rörde äkta och falska tenniströjor från Lacoste, ett annat dränkte en McDonald's-restaurang.
”Foreigners please don’t leave us alone with the Danes” från 2002 är kanske deras mest bekanta verk, där de med ironisk skruv kritiserade rasismen i Danmark. Välkänd är också den 750 meter långa ”Superkilen” från 2011, konstparken på Nørrebro vars utformning gjordes i samspråk med verkets grannar. Just nu arbetar Superflex med en gobeläng för Tunaskolan-Östervångsskolan i Lund, som berör mötet mellan döva och hörande barns erfarenheter och liv.
Precis som i dessa verk berör utställningen på Lunds konsthall de effekter som uppstår då olika erfarenheter och föreställningar möts. Sin vana trogen, knyter Superflex an till dagsaktuell politik: här dubbelprojiceras dagens flyktingvåg över Europa med den som för 150 år sedan resulterade i att en fjärdedel av Sveriges befolkning lämnade landet för att söka ett bättre liv bortom hunger och svält i Amerika. Nutid läggs bredvid 1800-tal, inbördeskrigets Syrien bredvid Karl Oskars och Kristinas Småland.
Utvandringen drabbade inte på samma sätt Danmark, och Superflex har ur danskt perspektiv fascinerat betraktat det svenska trauma som bearbetades under generationer. För nog har fler män som var barn i Sverige under 1900-talet lekt indian och cowboy, jämfört med dem i Danmark? Nog är Lucky Luke med alla sina västernstereotyper mer populär här? Superflex diskuterar saken, men berör inte varför denna kulturella bearbetning skett i en så tydligt pojk- och mansdominerad kontext – en egentligen intressant fråga.
Däremot går de all in på andra sätt: en vilda västern-scenografi har byggts med hjälp av småländska High Chaparral, där tablåer om nybyggarlivet i Västern iscensätts. Sentimentala målningar som Lundakonstnären Jakob Kulles ”Letter from America” (1881) ger tillsammans med dagböcker och brev inlånade från kulturparken Småland-Svenska emigrantinstitutet en gripande bild av desperationen. Flykten var knappast så glamorös som företaget Thingvalla Linien framställde saken i sina reklambroschyrer, där lyckliga seglatser över Atlanten firas med fyrverkerier.
Länge blir jag stående framför den stora projektionen av den tolv minuter långa filmen ”The Parley”, där målningens möte mellan de två männen iscensatts och filmats. Kameran tar tusen bilder per sekund, vilket ger ett drömskt och lätt svävande resultat som suger in betraktaren fullständigt. Inför de långsamma bilderna som täcker en hel vägg blir man omsluten av det öppna landskapet och tar del i de bägge skådespelarnas universum. Ljudet av skriande fåglar – kanske gamar, som i Lucky Luke – stärker, åtminstone skenbart, intrycket av autenticitet.
Ja, skenbart är det, eftersom ljudet förmodligen hämtats från någon gammal Clint Eastwood-film, kanske en av Sergio Leones spaghettivästern som så starkt har skapat föreställningen om ”the Wild West” – trots att filmerna ju spelades in i Italien. Ett samband helt i Superflex smak: en konstruerad och falsk bild av något vi upplever som sant och självklart.
I en tid då många tvärsäkra ”sanningar” lanseras om de människor som nu flyr hit, till Europa, påminner Superflex om nödvändigheten i att förhålla sig skeptisk till föreställningar om sant och äkta. Genom att rikta historien som ett förstoringsglas mot samtiden sätter de ständigt skämtande Flexerne fingret på en svensk smärtpunkt i en välgjord och därtill oväntat komplex utställning.
Gå till toppen