I juli väntas ett förhandsavgörande från EU-domstolen om huruvida det svenska datalagringsdirektivet strider mot EU-rätten. Om förhandsbeskedet är i linje med tidigare domar finns det goda skäl att tro att det svenska direktivet faller – och därmed blir ogiltigt.

Det datalagringsdirektiv som infördes i Sverige 2012 innebär att tele- och dataoperatörer i minst sex månader måste spara uppgifter om vem som kommunicerar med vem via telefon och på internet. Det ger möjlighet till kartläggning av personliga nätverk, geografisk position och kontakter med myndigheter – även för personer som inte misstänks för något brott.

Att alltmer information om enskilda personer finns på nätet gör det möjligt för myndigheter, företag och även kriminella att samla in sådana uppgifter. Att alltfler människor uttrycker sina innersta tankar i mejl, konstant chattar på sina mobiler, använder aktivitetsband, elektroniska kort och biljettsystem, har gjort det möjligt att införa system för övervakning och lagring av personlig data.

Regeringar och myndigheter övervakar sina medborgare. IT-företag som Facebook och Google samlar in persondata i kommersiella syften.

De senaste 15 åren har en uppsjö av lagar och direktiv i EU och i Sverige inkräktat på den personliga integriteten. Förutom datalagringsdirektivet är FRA, PNR, IPRED några av de mest kända. Rädsla för terrorism och grov brottslighet har fått politiker att i hast driva fram lagstiftning för att visa handlingskraft, ofta utan att tillräckligt beakta konsekvenserna.

EU-parlamentet beslutade nyligen att införa ett obligatoriskt register över flygresenärer kallat PNR.

I Sverige har den kritiserade FRA-lagen ändrats så att polisen fått ytterligare befogenheter att samla in data- och telefonuppgifter.

Förslag som hotar den personliga integriteten kan ibland verka rimliga om man ser på dem var för sig, men tillsammans leder de till ett samhälle där människor utsätts för en orimlig grad av övervakning.

Möjligheterna för enskilda personer att säga nej till den spårning som förekommer på internet är starkt begränsade. De lagar som finns för att skydda den personliga integriteten på nätet behöver stärkas, på samma sätt som skedde när personuppgiftslagen och dataskyddsdirektivet stärkte skyddet för privatlivet under 1900-talet.

Några grundprinciper behöver respekteras. All kommunikation måste ha samma skydd, oavsett om den sker i digital eller fysisk form. Övervakning ska inte få rikta sig mot människor som inte är misstänkta för brott. Myndigheter och företag måste vara öppna med vilka data de samlar in och i vilket syfte.

Ett steg i rätt riktning togs i april i år när EU-parlamentet röstade för en ny förordning om dataskydd, något Miljöpartiet kämpat för länge. Den nya dataskyddsförordningen träder i kraft år 2018 och innehåller regler som förbättrar människors möjlighet att ha kontroll över sina personuppgifter i till exempel smarta telefoner, sociala medier och vid överföringar av data.

Det finns ingen naturlag som säger att företag och myndigheter ska få massövervaka människor bara för att det finns tekniska möjligheter att göra det. Massövervakning är ett politiskt val.

Låt den väntade EU-domen om det svenska datalagringsdirektivet bli en väckarklocka.

Det måste bli ett stopp på det ökande antalet lagar och regler som steg för steg leder till ett storebrorssamhälle.