Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Fascismens återkomst

"Här förenas två nutida figurer i en historisk gestalt."

Vilnius, Litauen.Bild: Liutauras Strimaitis
Många känner nog igen situationen. Från hyllan plockar man ned en bok som man med behållning läste för flera år sedan. Man bläddrar och finner sig plötsligt uppslukad av något som framträder ännu tydligare än vid den första läsningen.
Det hände mig nyligen när jag öppnade en lysande bok om 1930-talet, The Dark Valley, av den brittiske historikern Piers Brendon, utgiven år 2000.
I andra kapitlet porträtterar Brendon en makthavare som lanserade sig själv som den ”stålman” som skulle återuppliva nationen. Han var, skriver Brendon, ”bombastisk, osammanhängande, grund och fåfäng” och odlade en ”tvångsmässig exhibitionism”:
Så fort han fick möjlighet blottade han sitt bröst för kamerorna och visade upp sina furiösa träningsvanor – ridande, fäktande, simmande, cyklande, boxande, tennisspelande, gymnastiserande.
Då slog det mig att här förenas två nutida figurer i en historisk gestalt:
Donald Trump och Vladimir Putin.
Trump, som i november kan väljas till USA:s president, lovar att ”göra Amerika storslaget igen”, bygga mur mot Mexiko, deportera miljontals papperslösa invandrare och slå sönder internationella avtal och allianser. Han skryter om sin manliga utrustning och är lika oförblommerat sexistisk som rasistisk.
Rysslands president Vladimir Putin, som gärna låter sig avbildas barbröstad eller i träningstagen, vill återupprätta ett kollapsat imperium och drar sig inte för att flytta gränser med våld.
Båda ljuger ogenerat. Båda föraktar fria medier och det öppna samhället. Och båda ser sig själva som nationella frälsare.
Så vem är mannen i The Dark Valley?
Benito Mussolini, Italiens fascistdiktator, Il Duce, från 1922 till 1943, Adolf Hitlers bundsförvant.
Fascism är det enda ideologiska begrepp som kan appliceras på Trump och Putin, även om fascismen inte brukar definieras som ett genomtänkt idésystem. Den utgör snarare ett hopkok av föreställningar om viljans och handlingens överordning, ledarkult, nationen som en kämpande organism och våldets renande nödvändighet. Alla dessa komponenter finns i övermått hos Trump och Putin, liksom en gång hos Mussolini. Poserandet, gesterna, arrogansen.
Putin har i konkret handling demonstrerat sina fascistiska instinkter, inte bara genom yttre aggression, utan också genom inre repression, hetsen mot hbt-personer, stödet till högerextrema partier i Europa och den dyiga retoriken om Ryssland som motvikt till västvärldens dekadens.
Putins favoritideolog, flitig gäst i statskontrollerade medier, är nationalbolsjeviken Aleksandr Dugin, vars idéer om ”den ryska andens” utbredning skymtar i presidentens ”euro-asiatiska union”. Om konflikten med Ukraina har Dugin skrivit:
”Nu är den Ryska Tiden här, medan Kievs homoförsvarare är dömda att gå under. Idag finns i världen bara två nationer. Den Ryska och den icke-Ryska.”
Putin har även sett till att högtidligen återupprätta Ivan Iljin, en från början revolutionär tänkare som senare landsförvisades till Tyskland, där han anslöt sig till nazisterna.
De amerikanska väljarna kan fortfarande stoppa Trump, som i sommar nomineras till republikanernas presidentkandidat. Men han har oroväckande snabbt hämtat in demokraten Hillary Clintons försprång.
Tidigare i år spred Trump ett citat från just Mussolini på sitt Twitterkonto:
”Det är bättre att leva en dag som ett lejon, än hundra som ett får.”
På de upprörda reaktionerna svarade han:
”Mussolini var Mussolini. Det är ett bra citat, ett intressant citat och jag vet vem som sade det, men vad spelar det för roll om det var Mussolini eller någon annan?”
Det är dags att börja tänka tankar om vad som förut framstod som otänkbart: fascismens återkomst som världspolitisk maktfaktor. Via de två nationer, USA och Ryssland, som förfogar över världens största kärnvapenarsenaler och om vilka Alexis de Tocqueville skrev redan på 1830-talet:
”Deras utgångspunkter är olika, och deras kurs är inte samma; ändå tycks var och en av dem utsedd av Himlens vilja att styra halva jordens öde.”
Särskilt bekymmersam är utvecklingen i USA, en nation som trots sin problematiska historia med rasism och uppflammande paranoia ändå har varit immun mot fascism.
När opinionen i många demokratier attraherades av fascismens ”enkla lösningar” valde USA den progressive reformatorn Franklin D Roosevelt till president. Roosevelts fascistiskt anstrukna utmanare och häcklare – den populistiske Louisianapolitikern Huey Long, flygarhjälten Charles Lindbergh, den antisemitiske radioprästen Charles Coughlin – kunde inte slå sig igenom det upplysta folkstyrets brandvägg. Närmare bestämt självständighetsförklaringen från 1776:
”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att garantera dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke.”
Men nu har brandväggen börjat vittra sönder, angripen av fascismens svavelsyra: en förbittrad lägre medelklass som känner sig frånåkt av tiden.
Är inte detta att överdriva farorna med Donald Trump, ett utslag av den antiamerikanska panik som är så typisk för Europa?
Nej. Det räcker med att hänvisa till ett par färska rubriker i USA:s viktigaste tidningar:
* ”This is how fascism comes to America” (Washington Post 18/5).
* ”Rise of Donald Trump Tracks Growing Debate Over Gobal Fascism” (New York Times 28/5).
Den första artikeln är ett inlägg av den neokonservative skribenten Robert Kagan, knappast en alarmist på yttersta vänsterkanten. Kagan pekar på farorna med de giftiga stämningar som Trump exploaterar och på det republikanska partiets ömkliga kapitulation inför denna störtflod av hat och fördomar.
Den andra är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?
Trump beundrar Putin och känslan verkar besvarad, i varje fall på ytan. Trump har hyllat Putin som ”en stark ledare” som ”gör köttfärs” av Barack Obama. Han säger sig vara övertygad om att de kan komma bra överens, något som den ryske presidenten välkomnar, särskilt som Trump ifrågasätter behovet av Nato.
Ryska medier, sedan länge skrämda till underkastelse, beskriver Trump som ”en stigande stjärna”, opåverkad av den ”russofobi” som påstås grassera bland politiska ledare i väst. Och Putin har svarat på Trumps beröm genom att kalla amerikanen ”en färgstark man, tveklöst begåvad”.
Kombinationen Trump–Putin, en vulgär och skamlös miljardärpopulist i armkrok med en korrupt halvpsykopat från KGB, skulle kunna få katastrofala följder för Europa och för hela den världsordning, Pax Americana, som trots brister och missgrepp har garanterat demokratins överlevnad.
Ingenstans är oron större än i de baltiska stater som Putin kastar lystna blickar på efter annekteringen av Krim och styckningen av östra Ukraina. Om Trump får göra allvar av sina planer på att avveckla USA:s säkerhetspolitiska förpliktelser och ge Putin fria händer i Östeuropa skulle Baltikum vara i det närmaste skyddslöst, med allvarliga konsekvenser även för Sverige.
Vladimir Putin måste vi leva med. Men han kan hållas på mattan. Fast bara med hjälp av USA. Och med Donald Trump som amerikansk president dras mattan undan för Europa.
Måtte Hillary Clinton vinna den 8 november.
Annars återstår det bara att be en stilla bön, kanske i sällskap med Nils Ferlin från 1936:
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i.
Nästan som Mussolini.

MER ATT LÄSA

The Dark Valley. A Panorama of the 1930’s (Vintage Books) av Piers Brendon.
Trump’s Putin Fantasy (New York Review of Books, April 19) av Timothy Snyder.
Trump’s not Hitler, he’s Mussolini: How GOP anti-intellectualism created a modern fascist movement in America (www.salon.com) av Fedja Buric.
Läs alla artiklar om: Presidentvalet i USA 2016
Gå till toppen