Vem hade, för hundra år sedan, trott på mobiltelefoni? Vem hade trott på internet för sjuttio år sedan, eller på 3D-skrivare för femtio? Och vem hade, vid någon av dessa tidpunkter, trott på en framtid i vilken det var möjligt att handla mat, sköta bankärenden, läsa en universitetskurs och till och med umgås med sina vänner utan att behöva se en annan människa i ögonen?

Den samhällsomdaning som den digitala tekniken har orsakat under de senaste decennierna saknar motsvarighet i den traditionellt politiska sfären; likafullt är den digitala revolutionen verkligen en revolution i politikens mening, med omstörtande verkan såväl på samhällsapparaten som på enskilda människors liv. Växelverkan mellan teknik och samhälle är dock inte enkelriktad – lika mycket som tekniken påverkar samhället är det samhälleliga värderingar och behov som avgör vilken teknik som utvecklas och tas i bruk. Nyttjandet av robotar i omsorgen om barn, äldre och sjuka är, exempelvis, inte i första hand avhängigt av dessa robotars tekniska kapacitet, utan av vilken innebörd vi som samhälle ger begreppet omsorg.

Ny teknik växer med andra ord fram inom ramen för en given ekonomisk och social ordning: först när omsorgen om äldre flyttat ut ur hemmet, och överlåtits på främlingar vars arbetsvillkor lämnar allt mindre utrymme för mänsklig empati, kan automatiseringen av denna omsorg framstå som en god idé. När tekniken så etablerats växelverkar den med dessa samhälleliga strukturer, och förstärker dem i många fall. Ofta introducerar den också helt nya problemkomplex, som svårligen låtit sig förutsägas. Växthuseffekten är ett övertydligt exempel, men det är inte svårt att finna andra.

När fysikern och Nobelpristagaren Hannes Alfvén för ett halvt sekel sedan nedtecknade sin vision av det samhälle som skulle växa ur den digitala tekniken, var det med en framtida historikers röst. Berättaren i den nyligen återutgivna ”Sagan om den stora datamaskinen” (Nilleditions) talar till oss från en tänkt framtid, i vilken samhället genom långt gången automatisering uppnått fullständig stabilitet, och redogör såväl för denna ordning som för vägen dit.

Den framtidsvision som Alfvén levererar är kusligt bekant: I ”Sagan om den stora datamaskinen” berättas om teletotal, ett datoriserat system som möjliggör förmedlade möten med ljud och rörlig bild, och som ger alla människor omedelbar tillgång till mänsklighetens samlade kunskap – liksom om minitotal, en bärbar enhet med bildskärm som ger bäraren tillgång till teletotalens tjänster, och som även gör det möjligt att vid varje tidpunkt fastställa hans eller hennes geografiska position.

Som förutsägelse av informationssamhället är ”Sagan om den stora datamaskinen” med andra ord anmärkningsvärt korrekt, och den gestaltar dessutom teknikens samspel med samhällets sociala och politiska strukturer på ett subtilt och insiktsfullt sätt. Enligt boken införs vid en viss tidpunkt i historien något som kallas den Fullständiga Frihetsdemokratin, ett statsskick möjliggjort av den digitala tekniken. Systemet, som så småningom införs i alla världens länder eftersom ”tekniken till sin natur är universell”, innebär en form av direktdemokrati, där alla medborgare har rätt att rösta i samtliga frågor. Men eftersom medborgarna snabbt uppfattar detta åliggande som alltför krävande, ges de möjlighet att underlätta arbetet genom att ordna avläggandet av sin röst så att den automatiskt faller på det alternativ som datorernas analys funnit är det bästa – ett system som känns igen bland annat från samtidens aktiehandel.

Historien belyser de datoriserade systemens tendens att överta det praktiska beslutsfattandet, långt innan de åläggs det i formell mening. Filosofen Linda Johansson diskuterar i sin bok ”Äkta robotar” (Fri Tanke, 2015) hur människan allt mer trängs ut ur den så kallade beslutsloopen, så att vi i praktiken redan överlämnat en långt mycket större del av vårt beslutsfattande till maskiner än vad vi kanske själva inser. Vi tenderar, menar Johansson, att hysa överdriven tillit till datorernas förmåga att fatta rätt beslut, särskilt i situationer där tidspress råder. Således tar människan alltså självmant steget ur beslutsloopen, eller ”pressas ur den när loopen blir för snabb och avancerad” – en acceleration som i sig ofta är ett direkt resultat av automatisering.

Maskinerna kommer alltid att vara effektivitetens främsta bärare, och i ett samhälle med effektivitet som högsta ideologi kommer de alltid att vara överlägsna. Alfvén tycks ha insett detta: ”I och med att den tekniska utvecklingen fortskred blev det allt mera uppenbart att regeringen egentligen var helt inkompetent att 'styra' landet […]. De verkliga förändringarna i samhället åstadkoms av teknikens utveckling.”

I ett avseende underskattar Alfvén dock teknikens kraft. Bokens historiker rapporterar att bärandet av en minitotal strax efter dess införande gjordes obligatoriskt för alla medborgare. I verkligheten har en sådan regel visat sig vara överflödig, då tekniken utgör sitt eget obligatorium. Verklighetens minitotal – mobiltelefonen – har, liksom bilen eller internet, på kort tid blivit så integrerad i samhället att användningen av den knappast längre kan betraktas som frivillig. Teknikens inledningsvis rika valmöjligheter har lett fram till en situation där valet att nyttja eller inte nyttja en given teknologi framstår som en chimär.

Många bedömare, däribland Apples grundare Steve Wozniak, har skisserat en framtid där mänskligheten, om den teknologiska utvecklingen tillåts fortsätta oförtrutet, kommer att anta status av ett välgödd men livsoduglig innekatt: ”Vi vill inte bli som husdjur, men vänta tills [maskinerna] kan tänka själva och programmera om sig själva.” Huruvida visionen är realistisk är svårt att säga – det faktum att den alls är tänkbar borde vara avskräckande nog. Delvis måste den redan sägas vara uppfylld: Såväl ekonomi som logistik är idag helt beroende av en fungerande digital infrastruktur. Det teknologiska systemet garanterar vår överlevnad, men utarmarsamtidigt både vår förmåga och våra fysiska möjligheter att själva göra det.

Att vi så villigt deltar i en utveckling som riskerar att beröva människan både värdighet och autonomi beror förmodligen till stor del på att vi uppfattar att vi inte har något val. Att den teknologiska utvecklingen ofrånkomligen går framåt, och att det vore fåfängt att försöka hindra den. Från varje annan utgångspunkt framstår vår praktik att utveckla ny teknik utan någon förhandsprövning av deras konsekvenser som djupt ansvarslös: Oavsett teknikens inneboende oförutsägbarhet finns det en hel del slutsatser om nya tekniker och deras effekter som faktiskt är möjliga att dra på förhand.

Att vi idag kan ställa angelägna frågor om effekterna av mobiltelefoni, bilism eller internetanvändning har att göra med att vi under en längre tid har kunnat observera deras verkan i samhället. Utmaningen är att förmå att ställa motsvarande frågor – och ta konsekvenserna av svaren – för tekniker som ännu inte är etablerade.

Kanske är det inte alldeles omöjligt att, exempelvis, föreställa sig tänkbara konsekvenser av en fortsatt utveckling av artificiell intelligens, genteknik eller nanorobotik. Kanske är det heller inte omöjligt att se hur det kan tänkas påverka människan och hennes samhälle att allt mer kommunikation sker i förmedlad form, att maskiner övertar vårdsysslor och undervisning, och att samtliga kroppsliga behov tillgodoses av maskiner?