Huvudledare

Större regioner trots att hövdingar klagar.

Förslaget om regionreform får inte Sveriges landshövdingar att göra vågen.
Av samtliga 21 hövdingar är det bara Stefan Carlsson i Kalmar som är positiv till förslaget från regionutredaren Barbro Holmberg, visar en enkät av Sveriges Kommuner och landstings tidning Dagens Samhälle.
Sju är uttalat negativa, däribland Skånes landshövding Margareta Pålsson. Två kan beskrivas som delvis kritiska. Övriga befinner sig på en skala från avvaktande till "har inga synpunkter".
Bland politiker i kommuner och landsting har det länge funnits ett brett stöd för en reform. Regeringen vill ha storregioner. Men bland landshövdingarna, statens företrädare ute i länen, är skepsisen utbredd.
Margareta Pålsson vill inte bilda region med Blekinge. Om inte Skåne får fortsätta som egen region ser hon hellre en betydligt större sydsvensk region.
Andra bekymrar sig för att de nya storregionerna blir för stora och oöverskådliga. Norrbottens landshövding Sven-Erik Österberg kallar förslaget orimligt.
"Den nya Norrlandsregionen skulle bli större än halva Sverige", säger Österberg till Dagens Samhälle.
I Uppsala, tänkt att bilda storregion med Dalarna, Gävleborg, Västmanland och Södermanland, slår landshövding Peter Egardt ifrån sig med liknande argument:
"I en storregion försvinner kunskaper om lokala förhållanden, och då blir besluten sämre."
Som alltid vid gränsdragningar är det svårt att göra alla nöjda. Varje region behöver ett tillräckligt stort befolkningsunderlag, samtidigt ska den helst inte vara för stor geografiskt. I ett avlångt och i norr ytterst glesbefolkat land blir det svårt att få ihop ekvationen.
I början på mars presenterade Indelningskommittén ett första diskussionsunderlag. Enligt detta ska dagens 21 län bli sex storregioner. Den 30 juni kommer ett nytt delbetänkande och en ny Sverigekarta.
Planerna på att Skåne ska bilda storregion – en väldigt liten sådan – med Blekinge har nu lagts på is. Vid ett samrådsmöte för två veckor sedan gavs beskedet att sju sydsvenska län – däribland Skåne, Blekinge och Halland – får ha kvar dagens gränser och residensstäder. I alla fall tills vidare, bör kanske tilläggas.
Sverige behöver en effektivt fungerande förvaltning. Det är det tunga skälet för en regionreform – egentligen det enda. Samarbetet mellan kommuner, samarbetet mellan landsting, samarbetet mellan kommuner och landsting, växer ständigt.
Mycket av denna samverkan – det må gälla sjukvård, kollektivtrafik eller näringslivsutveckling – sker över länsgränser därför att de inte längre är naturliga utan har blivit till hinder. När ett samhälle förändras och utvecklas ställer det krav på nya samarbetsformer.
Förändring möter alltid motstånd. Många gånger framstår detta motstånd i efterhand som svårförklarligt. Region Skåne är ett exempel. Vem skulle idag vilja återgå till en uppdelning i två län?
Kritiken mot storregioner kan sannolikt också förklaras av att nya gränsdragningar upplevs som ett hot mot historiskt betingade gemenskaper som finns i olika landsdelar. Denna oro är i regel obefogad.
Att en sammanslagning av Skåne och Blekinge vore en dålig idé handlar inte om att den skånska respektive blekingska identiteten skulle hotas, utan om att Skåne idag utgör en välfungerande administrativ enhet.
Hövdingarna må klaga men logiken talar för större regioner.
Gå till toppen