Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Livet som teori

Chris Kraus roman "I love Dick" slog ner som en bomb när den kom 1997. Nu föreligger den för första gången i svensk översättningen. Anna Axfors har träffat en sprudlande författare på Sverigebesök.

Chris Kraus är författare, filmare och förlagsredaktör.Bild: Johan Sandberg
Chris Kraus kultroman "I love Dick" utkom för snart tjugo år sedan, men skulle kunna vara skriven idag. Det är en underhållande och filosofiskt bildande bladvändare om erotisk besatthet som leker med autofiktionsgenren.
Den kretsar kring New York-paret Chris och Sylvère som vid ett tillfälle är på middag med en branschkollega, Dick. Chris blir förälskad, vilket hon talar om för sin man när de kommer hem. Först skriver hon, och sedan de tillsammans, en generande mängd brev till Dick, vissa skickas och andra inte. Det är dessa brev som romanen till stor del består av. En bok växer fram ur askan av kärlekens misslyckande.
Romanen utspelar sig till stor del i konstvärlden och Chris Kraus, som i grunden är videokonstnär, gör ingen hemlighet av att hon skriver direkt ur sitt eget liv. Hon är redaktör på Semiotext(e), förlaget som grundades av exmaken Sylvère Lotringer, som alltså även figurerar i boken. Men hon anser också att allt skrivande är självbiografiskt, uttalat eller ej.
En annan person som förekommer i "I love Dick" är Hannah Wilke, en experimentell konstnär verksam på 1970-talet som aldrig fick särskilt stort erkännande. Berättarjaget Chris skriver att det fortfarande, 1997, är modigt att som kvinna vara öppen med att man gör det personliga till konst.
Men hur är det nu, tjugo år senare?
I Hannahs fall var det radikalt, och själv blev jag förvånad över hur chockade folk blev över ”I love Dick”. Men saker har förändrats. Nyutgåvan kom 2006 och precis då hade en massa unga tjejer börjat blogga om och, precis som jag, teoretisera sina liv, säger Chris Kraus.
Vi träffas på Göteborgs kulturhus, som hon besöker med anledning av att "I love Dick" nu kommit på svenska på bokförlaget Modernista, i Annelie Axéns översättning.
Du har även gett ut Kate Zambrenos “Hjältinnor”, som nyligen kom på svenska. Den handlar också en del om bloggen som litterär form.
– Kate skickade in en roman till oss på Semiotext(e), men jag var snarare ett stort fan av hennes blogg. Så jag sa att skulle du vara intresserad av att utveckla din blogg till bokform? Och så blev “Hjältinnor” till. Bloggen hette “Frances Farmer is my Sister”. Vet du vem Frances Farmer var?
Chris Kraus lutar sig närmare. Hon är sprudlande. Det är bara femton minuter tills hon ska upp på scenen och samtala med poeten Jenny Tunedal, så även om jag hade älskat att prata om Frances Farmer så finns det inte tid.
Både Kraus och Zambreno bryter mot reglerna för hur en roman “ska” byggas upp och en berättelse berättas. De skriver något liknande det som i USA har kommit att kallas “lyric essay”. Chris Kraus skriver om sina känslor, men hon använder också förälskelsens energi till att skriva fritt om allt från politik och konst till filosofi. Brevformen med sitt första- och andrapersonsperspektiv blandas med konstkritik och vanlig prosa.
De kvinnor som bloggade på 00-talet och gick vidare till att bli publicerade författare förändrade verkligen samtida amerikansk litteratur på ett ganska omfattade sätt. De behandlade kvinnlig erfarenhet på ett väldigt direkt sätt, utan att bry sig om att fiktionalisera så som man gjort innan, säger Chris Kraus och fortsätter:
– Tidigare, manliga, författare har också använt sina liv. Författarna i beatrörelsen ändrade ju namnen på karaktärerna men alla visste i alla fall vilka de var. Så vad är skillnaden? Jag använde aldrig Dicks efternamn, men när boken kom ut ville han kritisera den, sa att den var skräp. Men den handlar inte direkt om honom, det är uppenbart, eller hur?
Ja.
Den handlar om skrivande, om att uttrycka sig, om poesi. Det som spelar roll är inte vilka karaktärerna är, utan kärleken i sig själv.
Chris i “I love Dick” kallar sig själv “hagga” på grund av sin känslomässiga ärlighet.
Ja. Emily Gould har sagt något bra om det: när en kvinna skriver en bok om sorg och förtvivlan tänker folk att hon borde få terapi. När en man gör det så jobbar han med existentiella teman.
Gå till toppen