Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En revolution i sprakande färger

Viola Gråstens tygmönster “Oomph” från 1952 som utställningen tagit sitt namn från.Bild: Nelly Hercberg

"Oomph. Kvinnorna som satte färg på Sverige", Malmö konstmuseum, t o m 4/9.:

Oomph slog ner som en meteor år 1952. Med sina slingrande trianglar sände Viola Gråstens tyg chock-vågor av knallblått, violett och cerise genom folkhemmet. Enbart namnet signalerade något nytt och åtråvärt, laddat med den sex appeal som det amerikanska uttrycket stod för. Gensvaret var omedelbart. I ett Sverige ännu präglat av efterkrigstidens strama måttfullhet förlöste det ett uppdämt behov av färg och form. Runt om i landet skyndade kvinnor till varuhusen för att få tag på den finska formgivarens succémönster, tillverkat av NK:s Textilkammare. Desto mer passande att det nu ger namn åt Malmö konstmuseums stora satsning ”Oomph – kvinnorna som satte färg på Sverige”.
Här tar de plats, ett trettiotal av de konstnärer och formgivare som banade väg för det moderna Sverige från 1940-tal till tidigt 1960-tal. Revolutionerna kom slag i slag, och gällde inte bara hemmets form och skötsel utan också kvinnans och barnens – ja, hela vardagens villkor. Från en socialt engagerad arkitektur till Katja of Swedens nyskapande mode i bekväma, lättskötta material som frigjorde både kropp och tid.
I salarna trängs designikonerna. Signe Persson-Melins kryddburkar och Ingeborg Lundins glasäpple för Orrefors, skimrande som en såpbubbla. Men störst behållning ger mötet med de många formgivare som det sällan talas om. Bland dem finns inredningsarkitekten Sonna Rosén med sin smäckra pinnstol, silversmeden Ibe Dahlquist som gjorde smycken av fossiler och stenar liksom textilformgivaren Maud Fredin Fredholm över vars illgröna regndräkt ett svirrande piruettmönster dansar. Det är kvantitet utan att tumma ett uns på kvaliteten.
Malmö konstmuseum nöjer sig inte med att lyfta fram ett fåtal kända stjärnor. Istället visar de hur dessa kvinnor tillhörde regeln snarare än undantag. Med ”Oomph” skrivs ett nytt kapitel i svensk designhistoria, som pekar på vidden och betydelsen av deras arbete. För detta är utställningens form idealisk. Inte minst med tanke på att formgivarna ofta mötte sin publik genom 1940- och 50-talens populära bo- och designutställningar. Några av dessa lyfts också fram på konstmuseet. År 1944 strömmade Malmöborna till ”Vi bo i Frilufts-staden” medan H55 i Helsingborg blev en folkkär attraktion. På 1950-talets Triennaler, som vart tredje år ägde rum i Milano, prisades de med medaljer och erövrade den internationella designscenen. Bara för att sedan sorteras bort, när det var dags att summera epoken.
Kanske var det för att deras arbete främst knöts till hemmet, kvinnans traditionella revir. Medan män gav form åt prestigefylld arkitektur, kammade hem exklusiva inredningsuppdrag och grundade skolor i sina namn, tilldelades kvinnorna en mer anonym position. Främst ansågs de lämpade att ägna sig åt textil, keramik och möjligen glas. Även inom den annars så radikala tyska Bauhausskolan tvingades de kvinnliga studenterna inleda utbildningen med ett år i textilverkstaden. Om detta skriver designhistorikern Kerstin Wickman, som gör en ovärderlig insats med sina katalogtexter. Sakligt och skarpt skildrar hon decenniernas kvinnliga aktörer, samlar namn och fakta, belyser samarbeten och sammanhang. Deras roller var många och ofta parallella, som utredare, institutionsledare och pedagoger, entreprenörer, uppdragsgivare, arkitekter och formgivare. Trots sitt begränsade omfång framstår katalogen – med korta täta biografier av museets intendenter – redan oundgänglig.
Kärnfullt tecknas utvecklingen inom olika material och fält, där textilen utgjorde ett dynamiskt område. Här drev bland andra Astrid Sampe målmedvetet arbetet vidare, och kom i grunden att förändra textilens roll i hemmet och den offentliga miljön.
Som konstnärlig ledare för NK:s Textilkammare värvade hon tidigt Viola Gråsten. Själv hade hon världen som spelplan, experimenterade djärvt med nya material och tekniker, och lanserade framgångsrikt svensk design internationellt. I en monter ligger hennes bordstablett Negroni, presenterad på H55 som del av Textilkammarens Linnelinjen. Projektet var nytänkande både estetiskt och funktionellt: på det dukade bordet möts modernismens och tvättstugans sfär. Raffinerat spelar Sampe med Piet Mondrians geometriska rutnät medan hon praktisk ut i fingerspetsarna underlättar husmoderns tidskrävande arbete. Istället för manglade findukar introducerade Linnelinjen lättvättade tabletter samtidigt som dess olika formgivare förde in färg och lekfulla mönster i linneskåpen.
Viljan att rationalisera hemmets inredning och skötsel präglar många av utställningens bidrag. Vid 1940--talets början var Sveriges bostadsstandard bland Europas sämsta. Familjer trängdes i små lägenheter, som med kostsamt möblerade finrum sällan utnyttjades optimalt. Här fordrades upplysning, liksom inredning och husgeråd som svarade mot familjens och vardagens behov.
Men det var inte längre enbart frågan om kärnfamiljen. En intressant infallsvinkel ger Malmöbaserade konstnären Helena Olsson i sitt videoverk ”Den feministiska visionen” som visas i anslutning till utställningen. Det tar sin utgångspunkt i en läsecirkel med de boende på Elfvinggården i Stockholm, Sveriges första kollektivhus för ensamstående, yrkes-arbetande kvinnor, uppfört 1939–40.
Med en växande andel kvinnor i yrkeslivet måste hushållsarbetet förenklas. Det var ett av målen för Hemmens forskningsinstitut som grundades 1944, och metodiskt kartlade allt från köttbullsrullning till tvätt för att skapa mer ergonomiska förutsättningar. Då hade arkitekterna Ingeborg Wærn Bugge och Kjerstin Göransson-Ljungman redan 1934 handgripligt demonstrerat bristerna i deras manliga funkiskollegors minimala köksvrår, där luftfuktigheten steg till 96 procent och temperaturen närmade sig 30 grader när husmanskosten kokade på spisen i de nybyggda husen. Frågan var: Funktionalism för vem?
Kontrasten kunde inte vara större till Ingeborg Hammarskjöld-Reiz strategi. Som en av de första kvinnorna tog hon arkitektexamen vid Chalmers i Göteborg 1931, arbetade därefter som biträdande stadsplane-arkitekt i Lund, för att 1945 starta sitt eget kontor. Djupt engagerad i sociala frågor ritade hon barnrikehus, äldre-bostäder, radhus och så kallade småstugor för mindre bemedlade familjer i Lund. När byggnaderna var klara cyklade hon runt och intervjuade de boende, framför allt kvinnorna, mån om att ta del av hur de fungerade i praktiken.
I Malmö plockade Annika Heijkenskjöld, senare legendarisk grundare av Form/Design Center, upp miniatyrmöbler ur väskan och lät deltagarna på sina bokurser pröva för- och nackdelar med olika inredningsalternativ. Istället för att ”snobba” med statusprylar gällde det att bli en kritisk konsument. De innehållsrika monter-borden är här guld värda, med ritningar, reportage och uppfordrande broschyrer som låter tiden träda fram med sina muntra tillrop och pekpinnar.
För det fåtal kvinnor som utbildade sig till arkitekter och möbelformgivare var det främst barnens behov de förväntades tillgodose. Mer storstilade planer mötte motstånd från en mansdominerad bransch. Sigrun Bülow-Hübe, verksam i Malmö, presenterade den smarta Tripp-trapp-trull-sängen, vars tre bäddar dagtid enkelt sköts ihop. Mest känd är hon för sin klassiskt tidlösa inredning till Malmö opera, vilken ännu är i bruk idag. Liksom Greta Magnusson Grossman fortsatte hon sin karriär på andra sidan Atlanten, i Kanada. Magnusson Grossman blev å sin sida en eftertraktad arkitekt i Hollywood, hyllad för sina lätta möbler med en elegant twist och modernistiska glasvillor i utmanande terräng.
Det här är en utställning som gnistrar och glänser likt Monica Bratts glas i safirblått och rubinrött. Men långt viktigare är att den förmår visa hur formgivarnas arbete rymmer en större berättelse. Vid sidan av tjusande färger och snillrika lösningar handlar den om kvinnan och barnet, politik och ekonomi, liksom de idéer med vilka de formade inte bara tingen och hemmet, utan också sitt samhälle och sin tid.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen