Klart vatten porlar, kugghjul blinkar och målningar glimmar till som korta ögonblick. Johannisson står för installationerna och Al-Tamimi för måleriet. Två helt olika konstnärskap, som märkligt nog passar ihop och ger varandra extra energi.

Nere i källaren har Johannisson konstruerat en kugghjulsmekanik som stänger av och på lampan. En underbart onödig, blinkande mojäng, som skapar efterbilder, ungefär som Al-Tamimis flimriga målningar och akvareller. Och på samma sätt förstärker ljudet av Johannissons evigt strömmande vatten det ögonblickliga i akvarellerna.

Det är alltså ögonblick Al-Tamimi målar. På papper eller duk noterar hon förflutna fragment. Att momentet är passerat är i och för sig inte märkligt, för den figurativa målaren arbetar alltid i förflutet tempus. Inte heller det ungefärliga i utförandet, det ligger i fragmentets natur. Förvandlingen sker, när bilderna kombineras på en hel vägg. Då går det att följa detaljer, som upprepas, eller att fångas av en ljus ton som mörknar tills bilden löses upp i mörker. Det rör sig om försvinnandets visuella poesi. Tillfälliga interiörer susar förbi i slumpartade närbilder, där allt först verkar oviktigt. Det är mängden som gör det. En detalj som en konkretistisk litografi av Karl Axel Pehrson från 1956 med sina typiska bildflätor får plötsligt en mening, eftersom den kan påminna om Al-Tamimis egen metod. Bilder läggs samman till visuella korsord, som aldrig kan gå ut, bara pågå. Därför demonstrerar hon mer en strävan än ett resultat. Hon är otålig. Ibland svajar formen, bilder krockar oavsiktligt, en lösning slirar, men det gör inget, när kompositionen envetet rör sig från bild till bild, in i det enskilda och ut i det hela.