På sikt kommer missnöjet med den ekonomiska ojämlikheten att intensifieras och kanske leda till att den stora majoriteten utvecklar ett slags klassmedvetande om hur de blir bestulna av supereliten. Det spådde den amerikanske statsvetaren Ronald Inglehart – mannen bakom World Values Survey – i en artikel i Foreign affairs strax före jul. I slutet av 80-talet stödde rejäla majoriteter i de flesta länder tanken på mindre omfördelning och mer inkomstspridning. 25 år senare hade den opinionen halverats, och allt fler stödjer tanken på mer utjämning.

Så innebar också dessa decennier att eliterna över hela världen lade beslag på en allt större andel av inkomster och förmögenheter, medan lönerna för arbetare och tjänstemän i de rika länderna ofta stått still eller till och med sjunkit.

Det borde vara skördetid för vänstern. Men fastän frågan om ojämlikheten hela tiden bultar under ytan – för att då och då blossa upp i Occupy-protester, i det enorma genomslaget för Richard Wilkinsons och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden” (2009) eller Thomas Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” (2013) – bryter den sällan igenom på allvar i en politisk värld som kidnappats av kulturkrigarnas så kallade värderingsfrågor.

Knappt har den folkliga ilskan över eliternas panamahattar väckts, förrän den slås från den mediala och politiska dagordningen av McCarthyistiska spekulationer i Miljöpartiets islamisering.

Den västerländska arbetarrörelsen tycks ha uttömt sin politiska energi, dåligt anpassat sig till avindustrialisering och globalisering och har i 30 år befunnit sig på reträtt. Att ställa sitt hopp till den är nog utsiktslöst, menar sociologiprofessorn Göran Therborn i sin nya bok ”Ojämlikhet dödar”, som gavs ut på engelska för ett par år sedan men nu finns på svenska.

I jämförelse med Wilkinson och Picketts stillsamma pedagogik eller Pikettys mastiga berättarkonst är Therborns bok en mer skissartad pamflett för jämlikhet. Han radar en imponerande mängd exempel på bland annat skillnader i livslängd, våldsbrottslighet och förmögenheter, sådant som avgör varje människas möjligheter till ett fullvärdigt liv, och han fogar in dessa data i ett brett jämlikhetsperspektiv med tre dimensioner: ekonomiska klyftor, (o)hälsoklyftor och det han kallar existentiell ojämlikhet – i praktiken det vi brukar tala om som inkludering av underordnade grupper.

Att man kan se representation och ekonomiska resurser som två olika typer av ojämlikhet är okontroversiellt. Mer tveksam är jag till detta med ojämlik hälsa, som jag menar i huvudsak är det mest dödliga resultat av resursojämlikhet, snarare än en typ av ojämlikhet i sig själv.

Det är hur som helst inte så hemskt mycket nytt för den som tagit del av de senaste årens jämlikhetsdebatter.

Mer intressant är att Therborn pekar ut medelklassen som det fält på vilket slaget om jämlikheten kommer att stå.

Globalt är det väl inte så säkert. På många platser sker en snabb industrialisering, som redan skapat (Brasilien, Korea) eller är på väg att skapa (Kina) mångmiljonhövdade militanta arbetarorganisationer. Den dag de lyckas pressa upp löner och villkor kommer kapitalets globala övertag att vara förbi.

Men i vår del av världen har sedan 60-talet i princip alla nya proteströrelser dominerats av medelklassen. Det är därför högern i Västeuropa och Sverige valt att dra den avgörande gränsen nedåt istället för uppåt och skapa en föreställning om att medelklassen har mer gemensamt med de superrika än med de farliga och dyra fattiga.