Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tor Billgren: Skotten i Soweto

Den dödligt sårade Hector Petersen bärs bort den 16 juni 1976. Petersen var Sowetoupprorets första offer.Bild: SAM NZIMA
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Idag är det 40 år sedan skotten i Soweto avlossades. 20 000 skolungdomar hade tagit till gatan i enorma, till en början fredliga demonstrationer den 16 juni, och överrumplade poliser sköt rakt in i massan. Det fanns mycket för elever och studenter att protestera mot i Sydafrika 1976, men det som hade fått bägaren att rinna över just den här gången var ett dekret från regeringen om att undervisningen i vissa ämnen skulle ske på afrikaans, apartheidregimens officiella språk. De svarta ungdomarnas redan undermåliga undervisning skulle försämras ytterligare, genom att den skulle ske på ett språk som de varken behärskade eller var betjänta av att lära sig.
Ett tjugotal demonstranter dödades första dagen och det som kom att kallas Sowetoupproret spreds över hela landet. Ganska snabbt blev skolfrågan sekundär och upploppen riktades mot etablissemanget och apartheidsystemet i stort.
Regeringen överraskades av kraften och våldsamheten i upproret, trots att varningssignalerna hade varit många. Inkathaledaren Mangosuthu Buthelezi hade vid ett massmöte i mars tidigare under året talat om ”förändringens vindar” vid landets gränser och avsåg Angolas och Moçambiques nyligen vunna självständighet – något som skapat hopp och kampvilja hos många sydafrikaner.
Och Desmond Tutu, då domprost i Johannesburg, varnade i maj för att den svarta befolkningens tålamod höll på att ta slut. ”Desperata människor drivs till desperata åtgärder”, skrev han i en text som publicerades på en av de stora tidningarnas framsidor.
Även ANC togs på sängen. Rörelsens ledarskap befann sig antingen på Robben Island eller i exil och hade strängt taget ingen verksamhet i Sydafrika vid den tiden. Istället var det en studentorganisation som hade band till Steve Bikos Frantz Fanon-inspirerade Black Consciousness-rörelse som arrangerade demonstrationen den 16 juni. Det saknades dock kapacitet och strukturer för att hantera den militanta eld som regimens repression av protesterna hade tänt, vilket ledde till att tusentals ungdomar gick i exil för att istället ansluta sig till ANC:s väpnade gren – som i sin tur saknade strukturer för att ta hand om anstormningen av rekryter. Många av dem behandlades illa i träningslägren och anklagades för att vara apartheidspioner.
Ett annat viktigt uppvaknande i samband med revolten skedde inom den vita sydafrikanska allmänheten. Landet hade fått nationell television först i januari 1976 och även om nyhetssändningarna var hårt censurerade, gick det inte att ta miste på de svartas vrede – något som många vita aldrig hade behövt konfronteras med i segregationens Sydafrika. Det gick inte längre att naivt låtsas som att systemet tjänade allas bästa.
Det tog mer än ett år för regimen att slå ner Sowetoupproret. Då hade runt 700 personer dödats av polisens kulor. Sedan 1995 är den 16 juni helgdag i Sydafrika – Youth Day – för att hedra offren och deras kamp för bättre utbildning. Men 40 år senare ligger landets grundskolsystem fortfarande i spillror.
Gå till toppen