Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Per Svensson: Send in the clowns

Boris Johnson och David Cameron.Bild: Matt Dunham
På ett fotografi från slutet av 80-talet har tio medlemmar i Bullingdon Club samlats i en stentrappa. De bär alla klubbens exklusiva uniform: marinblå frack med mässingsknappar, senapsfärgad väst och himmelsblå fluga.
Bullingdon Club är ett snobbigt röjarsällskap för Oxfordstudenter, förebild för huligangänget i filmen ”The Riot Club”.
Längst ner i trappan sitter en ung man med blond kalufs. Det är Boris Johnson. Strax intill står en obetydligt yngre man med en obetydligt mer välfriserad mörk kalufs. Det är David Cameron.
Johnson och Cameron var inte bara klubbkamrater i Oxford. De hade också varit skolkamrater på Eton. I dag står de på var sin sida i folkomröstningen om EU. Premiärministern David Cameron har manat britterna att rösta för fortsatt medlemskap. Hans konservative partivän Boris Johnson är brexitsidans stjärna.
Är det inte lite plågsamt att Storbritanniens, kanske Europas, framtid ska avgöras mellan två frackskört? I synnerhet som man kan misstänka att de framtidsutsikter som verkligen intresserar Boris Johnson är hans egna. Den misstanken kunde hämta argument i författaren och journalisten Katrine Marçals välgjorda Johnsonporträtt, publicerat i Dagens Nyheter i söndags. (Där kunde man också ta del av en brittisk tidningssida med det berömda Bullingdonfotot, som tydligen numera annars är svårpublicerat av copyrightskäl.)
Marçal påpekade att oavsett resultatet i folkomröstningen kommer Boris Johnson att stå som vinnare. Vid något tillfälle har han sagt att han har lika stora chanser att bli premiärminister som att reinkarneras som oliv. Det ser ut som om han gör klokt i att undvika grekiska restauranger under resten av sitt liv, annars riskerar han att så småningom dela salladsskål med en fetaost.
Vinner brexit blir Boris Johnson hjälte och sannolikt också David Camerons efterträdare. Vinner ”stanna”-sidan kommer bittra EU-hatare i Camerons eget parti att göra livet så surt för honom att han kanske också då tvingas bort, skriver Marçal: ”... och i varje partiledarstrid som följer på något sådant kommer det att vara en fördel att ha varit emot brittiskt EU-medlemskap”.
Är Boris Johnson bara en cynisk maktspelare? Kanske inte bara. Han vill antagligen också ha roligt och bli bekräftad, som så många andra av oss, och vad kan vara roligare och mer bekräftande än att lyckas lura fracken av en studentkompis som blivit premiärminister?
Boris Johnson har varit populär borgmästare i London. Men i själ och hjärta är han journalist. Under några år var han Brysselkorrespondent för The Telegraph.
Journalister faller lätt för frestelsen att bli publikfriande. Det händer att man väljer den fräcka formuleringen istället för den kloka slutsatsen. Katrine Marçal låter förstå att Boris Johnson under sin tid i Bryssel inte bara föll för den frestelsen, han lade sig platt: ”Boris Johnson plockar upp de galnaste viskningarna, han jagar förhastade kommentarer och bisarra detaljer i dokument och i korridorer. Sedan blåser han upp dem till gigantiska och i hög grad osannolika skräckhistorier om absurd och allomfattande EU-byråkrati.”
Det är lätt att skratta med, och åt, en figur som Boris Johson. På nätet kan man hitta antologier med Johnson-citat. De är inte sällan rätt roliga.
”Ping-pong uppfanns vid brittiska middagsbord på 1800-talet och kallades wiff-waff. Och där ligger skillnaden mellan oss och resten av världen. Andra nationer, fransmännen, tittade på middagsbordet och såg chansen att äta middag; vi tittade på bordet och såg chansen att spela wiff-waff.”
Men ett EU i sönderfall är inget skämt. Ett Storbritannien som vänder resten av Europa ryggen är inget skämt. Ett politiskt klimat där det säkraste sättet att vinna väljare är att vädja till deras lägsta känslor (rädsla, chauvinism, egoism) är inte något skämt.
Att Boris Johnson har kunnat flytta sitt publikfriande framgångsrecept från journalistiken in i politiken kan istället tolkas som ett symptom på en kris för den liberala demokratin.
I Der Spiegels brexitnummer (11 juni) ser jag ett foto taget i Bristol. På en stor väggmålning kysser Boris Johnson och Donald Trump varandra. Bilden är en variation på en klassiker: Sovjetdinosaurien Brezjnevs och DDR-bossen Honeckers passionerade broderskyss.
Populister och kommunister har verkligen något gemensamt: den mer eller mindre uppriktiga övertygelsen att komplexa politiska frågor kan reduceras till ett ord i bestämd form singularis: Klassen. Nationen. Folket.
Demokrati definieras ofta som ”folkstyre”. För populisten, liksom för kommunisten, innebär det att ”verklig” demokrati införts först när han själv fått makten, odelad och oinskränkt. Först då är det ”folket” som styr.
Men demokrati är något annat: ett komplicerat och tungrott system för att balansera och jämka oräkneliga intressen, behov, rättigheter, skyldigheter och friheter. Det görs genom dagligt ändlöst stötande, blötande och nötande i riksdagsutskott, kommunstyrelser, partidistrikt, domstolar, medier; genom lagstiftning, debatter, lagtolkning, nyhetsrapportering, opinionsbildning, kulturskapande, forskning, undervisning.
Att utnämna folkomröstningsinstrumentet till demokratins mest genuina manifestation är därför gravt vilseledande. Folkomröstningar är tvärtom demokratiförstörare, politikens motsvarighet till straffsparksavgöranden. En nödlösning när matchen inte kan avgöras på vanligt sätt.
There’s something going on, brukar Trump säga. Det är en av de få saker han säger som det ligger något i. Något håller verkligen på att ske. Saliga är populisterna för de tycks vara på väg att ta över västvärlden.
Hur ska man förstå det? I en lång essä i New York Magazines majnummer försökte den konservative brittiskamerikanske politiske skribenten Andrew Sullivan ge en förklaring till fenomenet Trump, och därmed indirekt till fenomenet Johnson. Essän,”Democracies end when they are to democratic”, har i något förkortat skick tryckts också i danska Weekendavisen (3/6).
Sullivan, som för övrigt i likhet med Boris Johnson och David Cameron studerade i Oxford på 80-talet, tar avstamp i Platons teorier om demokratins transformation till tyranni. I en övermogen demokrati där de traditionella auktoriteterna försvagats och eliterna föraktas av breda befolkningsskikt kan en företrädare för dessa eliter träda fram, artikulera föraktet för sina ”korrupta” ståndsbröder och utnämna sig själv till folkets sanna företrädare. Det är ett signalement på Donald Trump. Och, med vissa modifikationer, också på Boris Johnson. Den ene en ond clown, den andre en jovialisk.
Varför tycks så många människor i dag hellre samlas i cirkustältet än på demokratins arketypiska torg? Ett svar är att allt fler lever i övertygelsen att ”samhället” inte längre angår dem. Det kan bottna i ett faktiskt utanförskap. I likhet med nästan alla som kommenterar Trumps triumfatoriska valkampanj, brexithotet och andra symptom på samtidens dysfunktionella karaktär framhåller Sullivan att i de västliga demokratierna har globaliseringen marginaliserat den traditionella, manliga arbetarklassen.
Men det räcker inte som förklaring till de politiska pajasarnas framgångar. Det finns också ett växande, problematiskt innanförskap. Stora grupper, en majoritet skulle jag våga påstå, i västvärlden har vunnit på globaliseringen. Tack vare ökad köpkraft, en accelererande kommersialisering av kulturen och den digitala revolutionen har vi kunnat utveckla en konsumistisk livsstil på en allt högre och allt mer sofistikerad nivå. Vi ägnar en stor del av vår tillvaro åt att konsumera berättelser, fiktioner, sensationer, bekräftelser. Med hjälp av Facebook och Instagram kan vi dra oss tillbaka till våra egna virtuella gated communities.
Och vad angår oss då statens trista affärer? Send in the clowns!
Andrew Sullivan ägnar centrala delar av sin essä åt att beskriva och analysera de allt mer diffusa gränserna mellan ”politik” och ”underhållning”. I åratal medverkade Trump i dokusåpan ”The Apprentice”. Och det är också dokusåpans logik och dramaturgi som nu äter sig in i politiken: iscensatta kriser och konflikter, stereotypa roller, en panisk rädsla för det tråkiga, konkurrensfördelar för de vulgära och hämningslösa. Eller som Andrew Sullivan formulerar det: ”I en mediemiljö som inte känner någon skam är det ofta skitstövlarna som vinner. Det leder till att man stöttar dem för att de är skitstövlar.”
Gå till toppen