Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Perfekt för en rödbränd festivalpublik

Copenhell-festivalen i Köpenhamn 23.6.

Dropkick Murphys pendlar mellan full galopp med barskrålande refränger och i ett mer sentimentalt halvballadläge.Bild: Mathias L vgreen Bojesen
Hårdrockare lär vara världens lojalaste musikkonsumenter. Alla festivaler som nischar sig mot den publiken är inte garanterade succéer – de senaste åren har ett antal försök till nyetableringar misslyckats i Malmö-regionen – men danska Copenhell verkar vara här för att stanna.
Blind Guardians sångare Hansi Kürsch ber om ursäkt för att bandet inte spelat i Danmark på tjugo år, men om det så dröjer ytterligare tjugo år till nästa gång lär både Copenhell och deras publik finnas kvar och vänta på dem. Eftersom smygbombastisk, Tolkien-inspirerad hårdrock aldrig varit särskilt hippt, inte ens hos ironikerna i Killing-gänget, så är risken liten att de redan övertygade sviker. Publikstödet är stort i tyskarnas körtunga refränger och en akustisk ballad om barder i skogen genererar konsertens största jubel.
Låtarna är gärna sex-sju minuter långa, så leadgitarristen hinner spela minst två tonrika solon i varje och det finns mer utrymme för bandet att jobba med låtdynamik. Ofta resulterar detta i att ganska rivigt riffande övergår i klämmiga partier som hobbitar skulle kunna dansa i armkrok till. En keyboardist passar också på att smycka musiken med ljudet av cembalo, orgel och bjällror. Hansi Kürsch visar att han kan sjunga med betydligt tuffare röst än de flesta av hans efterföljare i genren, men har ofta mer klös i stämbanden i mellansnacket än i refrängerna.
Tjugoårsjubilerande Dropkick Murphys kommer säkert också att kunna (och vilja) hålla liv i sin folkpunkrock i tjugo år till. De tackar publiken för allt stöd genom åren och betalar tillbaka med ösig folkpunkrock som lär inspirera yngre fans att lära sig spela banjo, säckpipa eller dragspel lika gärna som elgitarr.
Bandet befinner sig oftast i ett av två lägen: antingen i full galopp med barskrålande refränger, eller i ett mer sentimentalt halvballadläge. Oavsett vilket är det perfekt musik för en rödbränd festivalpublik i varierande stadier av berusning. Under konserten spelar gruppen två låtar från ett kommande album. Ingen har hört dem förut. Alla kan sjunga med i dem direkt.
Utan huvudvokalisten Al Barr skulle bandet tappa en del scenpondus – han ser ut som om han ska skälla ut samtliga närvarande efter noter – men det råder ingen tvekan om att basisten Ken Casey är en mycket intressantare sångare. Hans röst patina så det räcker och blir över för att sjunga om den lilla människans med- och motgångar.
Amerikanska Converge har funnits sedan 1990, men är ändå festivalens piggaste bokning. Detta säger dock mer om Converge än om Copenhell. Allt som rör bandet – sound, estetik, DIY-attityd – har varit extremt genomtänkt och kompromisslöst kreativt sedan 2001 års milstolpe ”Jane Doe”, vars omslag utgör bandets scenfond. Stämningen i deras häxblandning av punk, hardcore, metal matchas perfekt av vädret, som slår om till regn och åska strax innan kvintetten går på scen.
De fyrtiofem minuter som följer tillhör de mest pulshöjande jag upplevt på Copenhell. Det räcker med att gitarristen sätter igång ett tjutande rundgångsintro för att folk ska gå bananas, sedan blir det bara ännu vansinnigare när bandet kör en RIKTIGT hård tvåminuterslåt som ”Trespasses”. På scen visar inte samma bredd som på skiva, men de vet precis när de ska gasa och bromsa för att bibehålla maximal intensitet. Det går knappt att uppfatta ett ord av vad frontmannen Jacob Bannon vrålar, men hans frasering, inlevelse och blick säger ändå allt som behövs.
Gå till toppen