Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Livsbejakande luguber musik

Copenhell-festivalen i Köpenhamn 25.6.

Med hjälp av Tribulations progressiva dödsrock går det att ge sig iväg på en sällsam verklighetsflykt i vimlet på Copenhell.Bild: Mathias L vgreen Bojesen
För band som tycker att det där med helhetsintryck är viktigt måste det vara frustrerande att spela på festivaler. Svenska Tribulation brukar göra allt för att förmedla en atmosfär av ockult, gotisk mystik, som om de hade klivit rakt ut ur stumfilmen ”Nosferatu” från 1922. De bör, precis som vampyrer, inte placeras framför en ful grusplan i gassande solsken klockan 13.15. Men står man så nära scenen att resten av Copenhell försvinner i ögonvrån, så ser spökljus, vindsus, skelettsmink och de fyra musikernas inlevelse till att bandets progressiva dödsrock blir en sällsam verklighetsflykt. Mest trollbindande är gitarristen Jonathan Hultén, som ser ut som en dansande dödsgudinna.
Kvartetten skriver sånger som är långa, vindlande och genretänjande, men lyckas samtidigt få dem att låta som hårdrock av klassiskt snitt. Du får vända dig till metalband som spelar för utsålda sporthallar för att hitta starkare gitarrkrokar än de som hörs i ”Wings”, ”Strange gateways beckon” och ”The motherhood of god”. Basisten Johannes Anderssons sång är raspig och inte speciellt nyanserad, men fungerar bra som kontrast till den mångfacetterade musiken. Den är också så välartikulerad att texterna är lätta att följa med i. Bland det sista han sjunger under konserten är något om extasen i döden och just extatisk är ett ord som sammanfattar känslan i hela konerten. Så här luguber musik har sällan känts så livsbejakande.
Strax efter ser jag ett band som får ett estetiskt lyft av grus och sol. Danska framtidslöftet Grusom spelar bluesig, gungande tungrock med snygga orgelsolon och låter som idealisk musik för motorburna färder genom den amerikanska mellanvästern. Hettan får svetten att rinna från sångarens muskulösa, brunbrända kropp och som bonus har han stämband som närmar sig Danzig-kaliber (minus Elvis-tendenser).
Gå till toppen