Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Cameron smiter från sitt ansvar. EU får inte bli britternas gisslan.

Bild: Alastair Grant
Premiärminister David Cameron spelade högt när han av partitaktiska skäl utlyste en folkomröstning – och förlorade: 52 procent av britterna röstade för att Storbritannien ska lämna EU. Det hindrar inte att han borde ägna all sin kvarvarande tid som premiärminister till att så fort som möjligt dra igång den omständliga processen att lämna unionen.
Att han visserligen meddelat sin avgång, men först till partikongressen i oktober, känns därför långt ifrån tillfredsställande. Cameron anser dessutom att det får bli hans efterträdare som får utlösa Lissabonfördragets artikel 50 – den som formellt och för första gången någonsin drar igång ett lands utträde ur EU. Mycket kan dock hända mellan nu och oktober och David Cameron skulle bättra på sitt politiska eftermäle om han tog tag i det brexit han utlöst.
Personligen och omgående.
Britternas ja till utträde har chockat Europa och världen. Med fyra procentenheters övervikt, 52 mot 48, kan nejsidans seger möjligen kallas knapp, men inte otydlig. Det initiativ som drogs igång om ytterligare en folkomröstning och som fick underhusets webbserver att krascha på midsommarafton övertygar därför inte. Att initiativtagarna hänvisar till ett lågt valdeltagande, klingar inte särskilt övertygande. Valdeltagandet – 72,2 procent – var större än i de senaste parlamentsvalen.
Läget i brittisk politik är kaotiskt.
Lämna-sidans seger leder till byte i toppen av regeringspartiet, konservativa Tories. Men även oppositionspartiet Labour skakas. Under söndagen lyckades den kontroversielle ledaren Jeremy Corbyn kväsa en revolt i partitoppen. Tidigt på söndagsmorgonen tvingade han Hilary Benn, Labours "utrikesminister" i skuggkabinettet, att avgå. Benn tar med sig ytterligare minst fem skuggministrar i fallet.
I Skottland, där stanna-sidan vann en övertygande seger med 62 procent, talas det nu öppet om att lämna det förenade kungariket och sedan ansöka om återinträde i EU. Till BBC sade landets försteminister Nicola Sturgeon, från det skotska nationalistpartiet SNP, att det regionala skotska parlamentet i Edinburgh skulle kunna vägra att godkänna ett utträde.
Ironiskt nog röstade skottarna 2014 för att stanna kvar i Storbritannien eftersom det sågs som en förutsättning för att kunna vara kvar i EU.
Folkomröstningen fick också snabbt efterverkningar i Bryssel. Så fort resultatet stod klart meddelade Storbritanniens EU-kommissionär Jonathan Hill att han lämnade sitt uppdrag med omedelbar verkan. Om en efterträdare utses är det osäkert huruvida denne kan – eller bör – delta i kommissionens fortsatta arbete.
När EU:s stats- och regeringschefer på tisdag möts i Bryssel för att diskutera följderna av brexit är David Cameron, dramats egentlige huvudperson, inte välkommen. Därmed inte sagt att han inte har ett ansvar för att underlätta den process han satt igång. Storbritannien har röstat för utträde, det är ett faktum och måste respekteras. Att strunta i denna – i och för sig rådgivande – folkomröstning skulle ytterligare blåsa under de stämningar av misstro mot eliten som griper kring sig i de EU-skeptiska kretsarna i Europa.
Men att britterna nu verkar förhala effekterna, att Cameron inte själv vill utlösa utträdesparagrafen, riskerar att göra EU till gisslan: Storbritannien fortsätter att formellt vara medlem, men agerar som en oengagerad bromskloss. Det får unionen inte tolerera. Den har viktiga saker på sitt bord och måste ta itu med dem. Inte slösa energin på motspänstiga britter på väg ut.
Mycket kan och kommer att hända politiskt mellan nu och de konservativas partikongress i oktober. Att Cameron valt att stanna kvar fram till dess – utan att ta tag i anledningen till sin avgång – gör illa värre. Resultatet i folkomröstningen skakar om EU i grunden och hotar också att spräcka Storbritannien.
Inget imponerande eftermäle – det hade varit snyggare om Cameron hanterat partiet utan att dra in EU. Det minsta han kan göra nu är att åtminstone denna gång ta hand om sina bekymmer hemma och inte göra dem till EU:s problem.
Gå till toppen