Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Hårdrocksavsked med tyngd

Konsert. Black Sabbath, Clawfinger, Decapitated, Dark Funeral. Copenhell-festivalen i Köpenhamn 25.6.
Gamla hårdrocksband som gör avskedsturnéer påminner rätt mycket om hypokondriska äldre släktingar som säger att det här är sista året vi kommer att ha dem i livet. Slutet är nära, men det brukar ta bra många år innan det faktiskt infinner sig.
Hårdrockens gudfäder Black Sabbath kallar sin pågående världsturné "The end" och ryggtryck på bandtröjor kungör att den här spelningen är bandets sista någonsin i Köpenhamn. För många i publiken är konserten ett angeläget nu-eller-aldrig-tillfälle. Du såg kanske inte Black Sabbath på The Marquee i London 1970, men du missade i alla fall inte det här historiska ögonblicket.
Fast den här avskedskänslan hängde i luften redan när bandet spelade på Forum i Köpenhamn för tre år sedan, då för att de hade ett sista (och överraskande vitalt) studioalbum ute. På Copenhell spelar de en låt, "After forever", som de inte luftade sist de var i stan. Den här gången består setlistan enbart av greatest hits-material från sjuttiotalet, musik som påminner världen om att Black Sabbath var först och fortfarande, fem årtionden senare, kan skapa mer ödesmättad tyngd än de flesta andra band på festivalen.
Åtminstone så länge de håller nere tempot och låter Tony Iommis riff hänga likt åskmuller i det regniga nattmörkret. Den 68-årige gitarristen har inte tappat ett uns i pondus; hans ton och teknik är fortfarande oklanderlig. Sedan har vi Ozzy, en figur som använder ordet "fucking" som adverb så ofta att man kunde tro att han är dansk. Han vill att folk ska ha roligt till bandets mörkermusik, drar igång handklapp och skuttar omkring. När han ska röja ser han ut som gamla människor brukar få göra när yngre människor spelar in musikvideor som visar hur festligt det är med metal på ålderdomshemmet. Som sångare klarar han sig fint så länge han får tid på sig att artikulera. Geezer Butler förstärker Iommis tyngd med festivalens högst mixade basljud och Tommy Clufetos spelar fortfarande som om Black Sabbath anställt honom för hans avundsvärda musklers skull.
Det är en bra konsert, bättre än någon har rätt att förvänta sig av ett så gammalt band. Men det mest inspirerande med Black Sabbath år 2016 är nog inte musiken i sig, utan tanken på alla fantastiska band de har banat vägen för. Jag vet ingen genre som visar en större musikalisk bredd än metal och Copenhell-festivalens blotta existens är ett bevis så gott som något.
I stort sett alla band som spelar tidigare under dagen står i skuld till Black Sabbath på ett eller annat sätt. Utan dem hade Clawfinger aldrig kunnat gå i bräschen för skandinavisk rapmetal i början av nittiotalet och vi hade aldrig fått höra hur kombinationen av osmidigt uttal, industriellt stela metalriff och sporadiskt svängiga hip hop-rytmer stått sig med tiden (svar: musiken tycks gå bra att hoppa till om man är jättefull).
Utan Sabbath hade Decapitateds gitarrist Wacław Kiełtyka knappast tagit tekniskt death metal-riffande till vägs ände, utan att tappa den känsla för feeling som många virtuoser mister. Mellan vissa låtar hörs bara hans förinspelade gitarr, ett dovt och oändligt sorgset läte som låter som vi befinner oss under vatten. Då är polackerna fantastiskt bra.
Utan Sabbath hade vi nog också gått miste om svenska black metal-veteranerna Dark Funeral. De låter som jag tyckte att black metal lät när jag först kom i kontakt med genren som tonåring: hysteriska smattertrummor, en vekt väsande röst, gitarrer som ligger som ett torrt knaster i bakgrunden.
Snälla Tony Iommi, säg att vi ses igen!
Gå till toppen