Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Dårskapen när det gäller brexit ligger i beslutet om enkel majoritet."

Det är hög tid att tänka över spelets regler, skriver Kenneth Rogoff, professor i ekonomi och socialpolitik vid Harvarduniversitetet.

Demonstration i London dagen efter folkomröstningen om EU. Omvälvande och oåterkalleliga beslut ska inte fattas med en knapp majoritet som kanske bara existerar under ett tillfälligt känslorus, skriver Kenneth Rogoff, professor i ekonomi och socialpolitik vid Harvarduniversitetet.Bild: Tim Ireland
Den verkliga dårskapen med folkomröstningen i Storbritannien var inte att de brittiska ledarna vågade be folket väga fördelarna med EU-medlemskapet mot det migrationstryck det för med sig.
Dårskapen ligger i beslutet om enkel majoritet, det vill säga den absurt låga mängd röster det i verkligheten krävdes för att få Storbritannien lämna EU. Sju av tio, 70 procent, av de röstberättigade brydde sig om att rösta, vilket innebär att brexit kunde vinna med 36 procent av alla röstberättigades röster. Det är rysk roulette – inte demokrati.
Ett beslut med enorma konsekvenser, mycket mer omfattande än en ändring i konstitutionen, har alltså kunnat fattas utan eftertanke, ångervecka eller ett ramverk som motsvarar allvaret i omröstningen.
Ska röstningen upprepas om ett år för att beslutet ska gälla? Nej.
Måste en majoritet i parlamentet stödja brexit för att folkomröstningsbeslutet ska träda i kraft? Nej, tydligen inte.
Visste befolkningen vad den röstade om? Absolut inte, eftersom ingen kan förutse följderna för Storbritanniens roll i den internationella handeln eller hur den politiska stabiliteten i nationen påverkas.
Västvärlden har lyckan att leva i fred: förändringar och viktiga frågor kan hanteras i demokratiska processer istället för i krig eller inbördeskrig. Men hur ser en rättvis demokratisk process ut när det handlar om oåterkalleliga beslut som påverkar hela nationen i grunden?
Ska det räcka att 52 procent en viss dag röstar för att lämna EU?
De flesta länder har högre krav på hållbarhet och övertygelse och ställer fler hinder i vägen för ett par som vill skiljas, än premiärminister David Camerons regering gjort i folkomröstningen om att lämna EU. Riskerna var lika stora i folkomröstningarna i Skottland 2014 och i Quebec 1995. Men det är första gången roulettespelarna råkat ut för att pistolens kula avfyrats. Det är alltså hög tid att tänka över spelets regler.
Föreställningen att vilken fråga som helst som avgörs genom majoritetsbeslut är "demokratisk" är en villfarelse. Moderna demokratier har utvecklade system för att skydda minoriteternas intressen och för att undgå att beslut fattas i okunskap med katastrofala konsekvenser.
Ju viktigare och mer genomgripande ett beslut är, desto högre ska trösklarna vara. Därför är exempelvis en grundlagsändring i allmänhet en betydligt mer komplicerad process än att rösta igenom ett budgetförslag. Ändå verkar det som att det just nu är lättare att bryta ut ett land ur unionen, än att sänka åldersgränsen för alkoholförtäring.
Eftersom Europa nu riskerar en störtflod av folkomröstningar om EU-utträde, är den brännande frågan om det finns bättre sätt att fatta så viktiga beslut. Jag har hört mig för om det finns en samsyn bland ledande forskare på området, men svaret är kort och gott nej.
Att lämna EU såg kanske enkelt ut på röstsedeln, men i verkligheten vet ingen vad som händer nu. Det vi vet är att de flesta länder kräver en "supermajoritet" i beslut som rör nationens grunder, inte bara 51 procent. Det finns ingen procentsats som alla enas kring, men grundtanken är att en majoritet ska vara så stor att den är uppenbart säkerställd. Omvälvande och oåterkalleliga beslut ska inte fattas med en knapp majoritet som kanske bara existerar under ett tillfälligt känslorus.
Även om Storbritanniens ekonomi inte omedelbart hamnar i recession (pundets nedgång kan till en början minska smällen) så är det ytterst sannolikt att den ekonomiska och politiska röra som följer av beslutet får en del av dem som röstat för brexit att ropa på ångervecka.
Filosofer har länge försökt utarbeta system som balanserar styrkan i ett majoritetsstyre med nödvändigheten av att de som har verklig kunskap får större inflytande när riktigt viktiga frågor avgörs, samt att minoriteterna hörs.
I Sparta i antikens Grekland fattades beslut med acklamation. De röstande anpassade sin röststyrka så att deras rop avspeglade hur angelägna de var om ett visst utfall. Talmannen lyssnade noga och redovisade resultatet. Systemet må vara bristfälligt, men kanske ändå överlägset det vi just bevittnat i Storbritannien.
Spartas systerstat Aten hadedet kanske mest demokratiska systemet. Alla klasser (fast bara männen) hade lika många röster. Men efter några katastrofala krigsbeslut, kom Atens invånare fram till att vissa oberoende organ måste få större inflytande.
Hur borde Storbritannien ha gjort om det nu var nödvändigt att ställa frågan om EU-utträde – vilket det ju för övrigt inte var?
Ett beslut om utträde kunde exempelvis ha krävt två folkomröstningar under två års tid, följda av en omröstning i parlamentets underhus där 60 procent av medlemmarna måste rösta ja till ett utträde. Då skulle det åtminstone stå klart om viljan att lämna EU bara var en tillfällig önskan hos en liten del av befolkningen.
Folkomröstningen i Storbritannien har vållat oro och oreda i Europa. Mycket hänger nu på hur omvärlden reagerar och hur den brittiska regeringen agerar. Det är viktigt att hålla koll inte bara på resultatet, utan också på processen. Att förändra grundläggande och långvariga förhållanden till omvärlden måste kräva mer än enkel majoritet i ett enstaka val. Den enkla majoritetens väg är, som vi just sett, vägen till kaos.

Kenneth Rogoff

Kenneth Rogoff är professor i ekonomi och socialpolitik vid Harvarduniversitetet. Han har varit chefekonom vid Internationella valutafonden samt internationell stormästare i schack.
Översättning: Karen Söderberg
Copyright: Project Syndicate
Gå till toppen