Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: ”Jag får panikattacker av den ständiga kampen för att få pengarna att räcka”

Men det är nätt och jämnt att vi har mat på bordet hela månaden. Det är en ständig kamp dag för dag. Hur länge orkar man? Det undrar en lagerarbetare.Bild: FREDRIK SANDBERG / TT
Har du någon gång vaknat mitt i natten och känt att hjärtat slår dubbelslag? Har du också haft känslan av uppgivenhet, av att vad du än tar dig för blir det ändå fel?
Över en halv miljon svenskar befinner sig i ekonomiska problem. Fler än 400 000 människor finns i Kronofogdens register och det finns säkert många hundra tusen till som har klarat sig därifrån med nöd och näppe. Oavsett hur man hamnat i ekonomiska problem, är det svårt att tampas med dessa bekymmer. Jag själv har de senaste åren drabbats av sömnbesvär och panikattacker till följd av stora ekonomiska problem som började med en kombination av lågavlönade arbeten och lån som har växt till ett skuldberg.
Att leva under den press dessa bekymmer ger är oerhört påfrestande. Tankar som jag aldrig haft tidigare, kan helt plötsligt finnas. Så som självmordstankar, och andra destruktiva tankar. Men jag har som tur är ett ganska starkt psyke. Och det har varit min räddning så här långt. Men tankarna skrämmer mig! Hur långt kan jag pressas?
Depression är en annan följd av min situation. Jag har aldrig känt mig så trött och orkeslös som under de senaste två åren. Jag vill inte göra något. Jobbar gör jag, men sen är krafterna också helt slut. Men mina panikattacker oroar mig mest. Jag har familj och vill inte lämna dem så här tidigt i mitt liv. Men som jag mår nu känns det som att jag inte kommer att uppleva min 40-årsdag.
Vissa kvällar och nätter gråter jag mig igenom. Och det är inte roligt att gå till jobbet dagen efter dessa attacker. Man vill ju inte visa att man mår dåligt. Eller att man har problem. Att leva som jag och min familj gör ska ingen behöva uppleva. Ändå är vi bara i Sverige över en halv miljon med ekonomiska bekymmer.
Att jag har en familj, min fru och våra fem barn, är självklart positivt, man har ju varandra. Och man har något att jobba för. Men det är inte kul att allt som oftast behöva säga nej. ”Nej tyvärr, vi har inte råd”. Och det är ju inte lätt för barn att förstå, varför vi aldrig kan göra något skoj. Men det är nätt och jämnt att vi har mat på bordet hela månaden. Det är en ständig kamp dag för dag. Hur länge orkar man? Vad händer den dagen man inte orkar mer? Vad händer med min familj och mina barn?
Ett stort problem är att vi inte får synas. Vi som lever på ruinens brant och blir fler och fler. Vi är en skam här i vårt land. De som trots allt visar upp sin privata ekonomiska kris blir oftast hånade och idiotförklarade. Oftast helt utan att man har fått en korrekt bild av hur eller varför personen hamnat där den hamnat.
Klyftan mellan fattiga och rika har nog aldrig varit större i modern tid här i Sverige. Det föder desperation. Det är en väldigt tunn linje mellan den hederliga och ohederliga sidan. Det är lätt att impulsivt ryckas med i något man egentligen inte vill göra. Jag har aldrig gjort det, men jag kan förstå att det händer. Om man inte hittar några andra utvägar kan det kännas rimligt som en sista desperat chansning.
Jag tänker fortsätta kämpa för att få ordning på min egen ekonomi. Men också för att få upp folks ögon på att vi har ett stort samhällsproblem. Något måste göras. Börja med att se över kreditmarknaden. Det är för lätt att få små krediter med skyhög ränta.

Skånsk lagerarbetare

Den skånske lagerarbetare som har skrivit texten vill inte ha med sitt namn av hänsyn till sina barn.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen