Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Albarn låter den syriska orkestern säga sitt

Fin hals på den där lutan, men Khun Narin kan inte matcha Bassekou Kouyaté som spelade sin ngoni med Damon Albarn och syrierna.Bild: Peter Frennesson

The Orchestra of Syrian Musicians + Damon Albarn med gäster; Khun Narn's Electric Phin Band.: Orange scen och Avalon 29/6

Vilket storartat politiskt statement. Men som konsertupplevelse betraktad blev det ändå lite futtigt.
Damon Albarn, mest känd som ledare för Blur, verkar ha tillskansat sig ett livslångt backstage- och förhandsplanerings-pass till Roskildefestivalen. Det har skett på goda grunder: han har på senare år iscensatt en följd av extravaganta, mångfacetterade och överraskande konserter – ofta i sällskap med nordafrikanska musiker. Och han har en organisatorisk och musikalisk drivkraft som matchas av få.
I detta nådens och dådens 2016, detta splittringens och stängslens år, har han samlat stora delar av The Syrian National Orchestra: 90 pers, allihop – såvitt jag kan höra – ypperliga yrkesmän, spridda för vinden sedan den fallerade syriska revolutionen. Fast orkesterledaren själv, Issam Rafea, fastnade i USA där han sökt asyl.
Den korta Europaturnén – premiär i engelska Glastonbury – genomförs i skuggan av den brexitomröstning vars utslag alla på scen och varje sann gränsöverskridare måste betrakta som tragiskt. Att de så sent som igår spelade i attentatets Istanbul förstärker allvaret. Albarn inleder konserten med att kommentera hur märklig han som britt uppfattat denna vecka. "Stängda gränser leder till isolering, som leder till okunskap och bristande tillit" sade han innan han – som en mestadels frånvarande showproducent, stående vid flanken på estraden – rullade igång föreställningen.
Musiken är en lika emotionell som resonabel respons på en serie känslobaserade politiska beslut.
Konserten är en blandad kompott, där åtskilligt är gott. I orkestern dominerar stråkarna, men främsta solist är Mosiem Rahal på flöjt och det mesta krokas upp på Feras Charestons qanon: en cittra som spelas med fingerplektrum. Musiken i de inledande kör- och orkesterstyckena, på många vis de mest raffinerade låtarna, far fram med en subtil rytmik, ett rent understatement. Hur komplex den är framgår först när jag försöker slå takten mot höften, och märker att händerna dansar.
Som fjärde låt gör Albarn och orkestern "Out of time", Blur-låten som var så bra för två år sedan när han spelade med sitt dåvarande band. I detta arr blir det mest plottrigt; stråkarna och kören gifter sig inte med låten utan mest bara distraherar. Jag kommer att tänka på hur magnifikt Jimmy Page och Robert Plant år 1995 fick sina kända låtar att lyfta när de på samma scen spelade med en orkester av egyptiska och marockanska musiker. Där är vi inte.
Annat är hetare. Svenska Faia Younan är en stark sångerska, och den virtuosa tuppfäktningsmatchen mellan Bassekou Kouyaté, Seckou Keita och en violinist ur orkestern är läcker.
Tidigare spelade thailändska Khun Narn's Electric Phin Band. Inspelningar jag hört låter genuint psykedeliska, men live blev det rätt stolpigt. Tänk om solisten med sin luta, en phin, haft åtminstone lite av Bassekou Kouyatés blues- och rockattityd, och inte bara spelade rappa meloder i ryckigt kosacktempo?.
Läs alla artiklar om: Roskildefestivalen 2016
Gå till toppen