Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Gudrun Schyman om Hillary Clinton: "Tiden är mogen för politisk feminism."

Med Hillary Clinton tar feminismen på allvar plats i den amerikanska politiken. Gudrun Schyman blir inspirerad av Martin Gelins bok om Clinton.

Bild: Andrew Harnik

Martin Gelin: Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten. Natur & Kultur.

Jag kan inte låta bli att bli optimistisk när jag läser Martin Gelins bok ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten”. Det verkar sjuda av feministisk retorik och praktik i USA och intrycket jag får är att det så länge förhatliga F-ordet, feminism, har fått en ny och bredare innebörd, också i USA. Jag skriver ”också” för det har hänt även här, i Sverige och i flera andra länder i Europa. Samtidigt som det har inneburit en polarisering av samhällsdebatten, hat och hot mot feminister haglar, både på gatan och på nätet, så har förståelsen både fördjupats och breddats. Den inkluderande feminism där fler maktordningar synliggörs och samverkar, där rörelser för kvinnors rättigheter samverkar med rättighetsrörelser utifrån klass, etnicitet, könsidentitet, sexuell läggning eller funktionalitet och inte längre står mot varandra utan förstärker varandra; det är en politisk dimension som nu växer. Det blev tydligt i den senaste valrörelsen i Sverige och det är en bärande dimension i den presidentkampanj som Hillary Clinton driver.
Förutom en åtminstone för mig välbehövlig uppdatering av kunskapen om den politiska smältdegel som USA utgör så ger boken ett tydligt budskap: Förändringar tar tid! Att följa Hillary Clintons väg från det första feministiska talet på universitetet Wellesley, där hon kritiserade att samhället gjorde kvinnor osynliga och att alla ledare verkade vara män, till dagens feministiska tilltal i presidentkampanjen ger just det budskapet. Det finns inga lättvunna segrar. Det finns inga genvägar. Det finns bara ett engagerat, envist, långsiktigt, organiserat politiskt arbete att utföra. Parat med vissheten om att ingen annan gör det åt oss.
Det är i bland lätt att glömma vilka subtila uttryck den patriarkala värld vi lever i tar sig. Boken påminner oss. Politiken är inget undantag. Partierna är inget undantag. Media är inget undantag. Och i USA är det väldigt tydligt. I presidentvalet 2008 handlade kritiken mot Hillary Clinton ofta om annat än politiken. Konservativa tv-värdar som Tucker Carlson och Glenn Beck uttryckte en oro över att Hillary Clinton bar på en hemlig dröm om att kastrera män. ”Varje gång jag ser henne i tv-rutan korsar jag ofrivilligt benen”, sade Carlson. Kolumnisten Mike Barnicle menade att Clintons största problem var att hon ”ser ut som den första frun du skiljde dig från och som nu står och väntar på dig utanför rättegångssalen”. Den konservativa debattören Marc Rudov menade att ”när Hillary pratar hör alla män en fru som tjatar om att ta ut soporna”. En konservativ nyhetssajt släppte regelbundet ut foton där Hillary Clinton såg trött eller nyvaken ut och i konservativa radioprogram blev det till en engagerad debatt om hennes hälsa, med frågan: ”Vill vi i vår utseendefixerade kultur verkligen stirra på den här åldrande kvinnan?”
Politiken sedd med en mans blick resulterar i en sexism som i USA når höjder som vore otänkbara här. Men sexismen finns. Genuskontraktets lagar om att män lyssnar på män och kvinnor lyssnar på män frodas fortfarande. Jag brukar på mina egna möten fråga publiken om de minns att vi hade en myndighet som hette Jämo och att en man under en period var chef där. Många minns Claes Borgström. Sedan frågar jag om de minns vem som var före och vem som kom efter. Frågorna var ju inte nya och problemen hade heller inte lösts när Borgström slutade. Men ingen minns. När män talar lyssnar vi lydigt.
Boken visar också hur förtalskampanjer får fäste, trots att den faktagranskande nyhetssajten Politifact vid en genomgång av kampanjerna 2016 visat att Clinton var den i särklass mest uppriktiga kandidaten. 95 procent av hennes uttalanden var sanna medan samma siffra för Sanders var 46 procent, för Ted Cruz 23 procentoch för Donald Trump 12 procent.
Martin Gelin citerar den politiske kolumnisten Damon Linker som inför valkampanjen skrev att Clintons största problem är ”hennes totala oförmåga att låta uppriktig”, och Gelin menar att det finns ett glapp mellan vad Clinton gör och vad många upplever att hon gör. Ett mätbart glapp som det är svårt att hitta någon annan förklaring till än att Hillary Clinton behandlas annorlunda för att hon är kvinna.
Och så är det förstås. Fortfarande. Där som här. Men frågorna – abortfrågan, föräldraledigheten, förskolan, kvinnors usla löner och alltmer osäkra anställningar, de växande klassklyftorna, de otillräckliga trygghetssystemen, diskrimineringen av etniska minoriteter, heteronormens exkludering av hbtq-personer, allt detta har varit Hillary Clintons frågor i decennier. Hon fick sitt första internationella genombrott på Kvinnokonferensen i Beijing 1995, med det enkla konstaterandet att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter.
Men allt detta har av den patriarkalt färgade politiken behandlats som sido­frågor och särintressen. Länge. För länge. Nu kommer reaktionerna. Den antirasistiska och inkluderande feminismen växer både lokalt, regionalt och globalt. Betoningen av individens frihet parad med en systematisk och strukturell kritik av makten har hittat en självständig ideologisk utgångspunkt i feminismen.
Tiden är mogen för politisk feminism och Hillary Clinton är en imponerande bärare av den.
På samma gång modig och hycklande. Den största frågan är kvar. Den om våldet. Från det intima till det internationella. Våldets syfte är makt och kontroll. Över en kvinnas kropp, en ung människas sexualitet, ett revir i en storstad eller över territorier i världen. Feminism och militarism går inte ihop. Militära ingrepp mot regimer som begår brott mot kvinnors rättigheter förbättrar inte kvinnornas situation, säger Valerie Hudson och Patricia Leidl i ”The Hillary Doctrine”. Snarare leder det till ännu mer våldsamma situationer för kvinnor. När samhällen kollapsar tar nya grupper av män över på lokal nivå, utan respekt för de mänskliga rättigheterna. När vi ser vilka ramaskrin det självklara kravet att begränsa det privata vapeninnehavet väcker i USA förstår vi att det är långt kvar innan den destruktiva kopplingen mellan manlighet och militarism kan frigöra människan från krigets gissel. Där som här.
Martin Gelins bok är gedigen. Värdefull fakta om hur det faktiskt ser ut, både när det gäller sexism, rasism och klassklyftor serveras på ett sätt som tydliggör sambanden. Dessutom är bokens stora förtjänst att den ger oss inspiration att fortsätta det nödvändiga politiska arbetet för att stärka mänskliga rättigheter. Så läs!
Gudrun Schyman
eftersom Martin Gelin medverkar på kultursidorna recenseras boken av Gudrun Schyman, feministisk debattör och partiledare för Feministiskt initiativ.
Gå till toppen