För band som tycker att det där med helhetsintryck är viktigt måste det vara frustrerande att spela på festivaler. Svenska Tribulation brukar göra allt för att förmedla en atmosfär av ockult, gotisk mystik, som om de hade klivit rakt ut ur stumfilmen ”Nosferatu” från 1922. De bör, precis som vampyrer, inte placeras framför en ful grusplan i gassande solsken klockan 13.15. Men står man så nära scenen att resten av Copenhell försvinner i ögonvrån, så ser spökljus, vindsus, skelettsmink och de fyra musikernas inlevelse till att bandets progressiva dödsrock blir en sällsam verklighetsflykt. Mest trollbindande är gitarristen Jonathan Hultén, som ser ut som en dansande dödsgudinna.