Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Blennow: Tåg mot avgrunden

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Bild: Niklas Gustavsson
In Kufstein kommt Polizei. I Kufstein kommer polis på och kontrollerar passen. Vill ni ha kaffe eller te till frukost?
Maj 2016. Deutsche Bahn planerar att lägga ned de nattågslinjer som fortfarande finns kvar genom Tyskland innan året är slut. Jag åker CityNightLine 484 Lupus från Rom till München. Hösten 2014 gick det sista nattåget från Basel till Köpenhamn, Aurora. Den schweiziske konduktören berättade att Köpenhamn hade blivit som ett andra hem för honom; han hade fått många vänner där. Nu skulle han inte komma till Köpenhamn längre för en eller ett par nätters uppehåll. Deutsche Bahn skär ner, tågen går inte ens i tid längre, sa konduktören, suckade och gav mig en miniatyrflaska Sekt och bestick till min medhavda matsäck.
Hösten 2015 stoppades tågtrafiken över gränsen Tyskland–Österrike. De många flyktingar som kom via Budapest och Wien blev ohanterbara. Vem som helst kan gå på ett tåg, bara man har biljett. De öppna gränserna inom EU utan passkontroller blev inte långvariga. Flyktingarna fastnade på tågstationerna i östra Europa, de kom inte vidare, de började gå längs motorvägarna mot Tyskland, extra tåg sattes till slut in för att lösa katastrofen. Men tågen via Österrike och Kufstein var inställda under flera månader. Nattåget München–Venedig, Pictor, ställdes in och jag fick boka om min biljett. På hemväg från Hamburg via färjan Puttgarden–Rødby var tågkupén full av flyktingar, och dansk gränspolis kom på. De som kunde lite engelska och fick fram att de hade släktingar i Sverige fick sitta kvar. De fattiga unga killarna som satt på golvet mellan vagnarna fick inte åka vidare. De stod kvar på perrongen i Rødby utan bagage och utan framtid. Alla kan gå på ett tåg.
Januari 2016. ID-kontroller infördes vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Antalet flyktingar minskade drastiskt. Vem som helst kan gå på ett tåg, men de som är utan pass, bostad och framtid tvingas stiga av. Tågtrafiken genom Österrike rullar igen, men nu, precis som före Europas återförenande, gör gränspolisen kontroller mitt i natten. Om man har pass, får man kaffe eller te efteråt.
När järnvägen kom till Europa i mitten av 1800-talet utgjorde den en demokratiseringsprocess av ofattbara mått. Vem som helst kan gå på ett tåg, och nästan alla hade råd med en tredjeklass-biljett. Nästan alla kunde plötsligt förflytta sig bortom det kända, förväntade och föreskrivna. Tåget möjliggjorde folkbildning, klassresor, studier, semester. Att resa med tåg är fortfarande ganska obekvämt, smutsigt och trångt, utom möjligen i första klass. Men vem som helst kan gå på ett tåg. Tåget är frihetens symbol och vägen till förhoppningen om ett bättre liv. Interrail var initiationsriten innan billiga flygresor jorden runt ersatte som sabbatsår efter studenten. Man kunde avbryta resan, slå in på en ny riktning, stiga av vid fel station. Ingivelsen, möjligheterna, ryggsäckarna.
Järnvägsstationerna som byggdes som modernistiska gjutjärnspalats i slutet på 1800-talet förvandlades till utkylda och slitna tillhåll under 1900-talet; efter millennieskiftet transformerades de till shoppingcenter och gallerior. Einkaufsbahnhof, 1-euro-biljetten till toaletten på München Hbf ger 50 cents rabatt i valfri butik. Deutsche Bahn menar att nattågstrafiken inte är lönsam. Omkring en procent av alla tågresor i Tyskland sker med nattåg, de flesta vagnar är över 40 år gamla, och de nyaste, lätt klaustrofobiska tvåvåningsvagnarna kom för 15 år sedan.
CityNightLine Lupus rullar genom ett mörkt Italien på väg norrut. Genom Alperna kränger det på den slingrande rälsen och det är svårt att sova. Det flackare Tyskland lämpade sig mycket bättre för nattågstrafik. Österrikiska Bundesbahn kommer kanske att ta över nattågen till Italien. Ett privat bolag har börjat köra nattåg från Venedig/Milano och Paris. Förr kunde man åka Stockholm–Hamburg utan byte med tåget Alfred Nobel.
1953 reste Gunnar Ekelöf och Åke Hodell hela vägen Stockholm–Rom på sin storslaget upplagda ”studieresa”, som till största delen omfattade storslaget vindrickande och ett besök hos hermafroditstatyn i Villa Borghese (Åke Hodell, "Resan till Rom med Gunnar Ekelöf", 2001). Järnvägen var förutsättningen för industrialismen, modernismen, för hela 1900-talet. Den byggde ut människors möjligheter. Den korsade alla gränser och förenade alla nationer. Den var så snabb att det till en början spreds rykten om att man kunde bli blind om man tittade ut genom tågfönstret på det förbirusande landskapet.
Nu monteras järnvägen ned, och det är så dyrt att åka tåg att man hellre väljer flyget. Samtidigt stängs Europas gränser. Och det är inte svårt att dra paralleller till den demokratiska dröm och det jämlika bildningssamhälle som börjar bli lika utrotningshotade som Lupus, Aurora och Pictor.
Gå till toppen