Kultur

Tobias Lund: Ljuset dominerar

Alice Tegnér tillsammans med en barnkör på Sångens dag i maj 1938.Bild: Reportagebild
Vem är Sveriges mest framgångsrika tonsättare? Alice Tegnér är en god kandidat. ”Bä, bä vita lamm”, ”Ekorrn satt i granen” och ”Mors lilla Olle” måste ju ha sjungits miljoner gånger. Mindre känt är att hon skrev mycket annat också. En ny cd med Danderyds vokalensemble, sopranen Ida Falk Winland, Stenhammar Quartet och dirigenten Rikard Karlsson gör det möjligt att bekanta sig med körstycken som hon skrev när hon var kyrkomusiker i Djursholms kapell åren runt förra sekelskiftet.
Djursholm, ja. Nog var det en gräddhylla redan när Tegnér flyttade dit. Men den nyanlagda Stockholmsförorten var samtidigt en plats för konstnärer och fritänkare. Viktor Rydberg, Verner von Heidenstam och Elsa Beskow bodde där. Den nydanande verksamheten i kapellet leddes av predikanten, konstnären och pacifisten Natanael Beskow, som var Elsas man. Tegnér spelade på orgeln och ledde kören.
Hennes musik för denna kör präglas av gott hantverk, av mild men effektiv textgestaltning och av en uttrycksmässig rikedom som inte går ut över renheten i linjer och samklanger. Ljuset dominerar. Det är knappast långsökt att i detta höra ett uttryck för den vilja att göra livet soligare, skönare och mer naturligt som var en vida spridd reaktion på tidens våldsamma industrialisering och urbanisering. Att flytta ut till en trädgårdsstad som Djursholm var ett påtagligt uttryck för den strävan. Men framtidens lyckliga mänsklighet skulle formas också med musik.
”Zeus, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.” Så heter det i slutet av ”Ur Dexippos”, en sång med text av Viktor Rydberg där Tegnér låter mörker och mild klagan följas av ljus och rytmisk lekfullhet. Orden skulle kunna stå som motto för hennes eget livsverk. Åkallan av Zeus ska dock inte övertolkas. Kristen tro var en självklar del av hennes liv och arbete.
Den enda av Tegnérs andliga sånger som är riktigt känd idag är ”Betlehems stjärna”, den som börjar ”Gläns över sjö och strand”. Texten är återigen av Rydberg. Tegnér tonsatte den för en röst och piano, men det är i körarrangemang sången har blivit en julkonsertsplåga. När man hör den så här mitt i sommaren, utan tomtejulig inramning, är det lättare att bara lyssna på musiken och textbehandlingen. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem”, heter det i Rydbergs dikt. Också Tegnér undergräver invanda föreställningar om borta och hemma. Sången blir en maning till uppbrott.
Ur introduktionens oroliga puls sträcker sig en enkel melodi mot höjden. Samtidigt skänker harmoniken växling av färger, ljus och skugga. Melodins rytm är i grunden enkelt deklamatorisk men öppnar efterhand för klanglig expansion. Mycket nära sångens slut, vid orden ”Strålande stjärna”, når de melodiska och klangliga stegringarna en gemensam höjdpunkt. Man kunde vänta sig att harmoniken då skulle återvända till tonikan, alltså till tonartens ”hemma”-ackord. Men nej. I stället förhärligas subdominanten, traditionellt ett ”borta”-ackord. I det sentida arrangemang som Danderyds vokalensemble sjunger förstärks effekten av ett fritt svävande sopransolo, men grunden är Tegnérs utformning av harmoniken.
När konventionen slutligen får sitt genom att sången i sista stund återvänder till tonikan låter det inte förlösande utan banalt. Kvar finns en oförlöst spänning mellan tonikans vardagshemma, som av gammal vana kom sist i sången men som inte lyckades åstadkomma någon övertygande avslutning, och subdominantens lockande stjärnhemma, som har ruckat på gamla gravitationsmönster och som lyser i minnet långt efter att sången är slut.
Alice Tegnér och Gustaf Nordqvist: Sång, vår sång! Med Ida Falk Winland, Danderyds vokalensemble och Rikard Karlsson.
Gå till toppen