Smälta in eller sticka ut? Det går inte att bortse från att kläderna, frisyrerna och stildetaljerna spelar roll också för det politiska budskapet. Kristin Nord har fördjupat sig i politikens klädkoder.
När president Barack Obama rullar upp sina skjortärmar och tar ett stadigt grepp om pulpeten är det förstås en högst medveten signal till det amerikanska folket: Ni kan lita på att jag jobbar så hårt jag kan. Fi-ledaren Gudrun Schymans signalröda läppar markerar munnen, ett smart retoriskt grepp för att få publiken att fokusera på vad hon säger.
– En politikers stilrådgivare är väl så viktig som talskrivaren.Det säger Barbro Hedvall, som har studerat folkvaldas kläder, frisyrer och stildetaljer sedan början av 1980-talet.
– Det var då chefredaktören Bo Strömstedt gav mig i uppdrag att skildra politiken på mitt sätt.
En del läsare hörde av sig och klagade i början. Var detta verkligen något att bry sig om?
– Men för varje valrörelse har jag märkt att frågan möts med större intresse och respekt. Det ser jag som en framgång.
På den tiden var det fult att bry sig om hur man såg ut.
Barbro Hedvall har även skrivit två böcker om makthavarnas kläder, "Stil och politik" tillsammans med Göran Greider, samt "Maktens signaler". När hon blickar tillbaka till 1970-talet är det "slarvern" Olof Palme som dyker upp för hennes inre.
– Det är frestande att tala om honom, för hans stil hade aldrig passerat idag. Han var så desorganiserad. Man såg honom komma fin och proper på Västerlånggatan på väg till kontoret på morgonen. Och en halvtimme senare hängde skjortan lite över bältet och hela klädseln såg slafsig ut. Men på den tiden var det fult att bry sig om hur man såg ut.
Barbro Hedvall skrattar åt minnet. Idag ser hon hur professionalismen och de mallade kostymerna har hängts in i politikernas garderober. Särskilt på regeringsnivå.
– Ju närmare makten du kommer, desto mer konventionella klädval.
Vad tänkte du när du såg den senaste partiledardebatten på tv?
– Den var inte minnesvärd. De var inte minnesvärda. Det kanske beror på att de saknar tofs i nacken, haha. Men nja, snarare på att deras personligheter är en smula utslätade.
– Det finns heller inte utrymme för några längre utläggningar, utan här är det kombinationen av bilden och korta pratminus som förs fram. Det är på sätt och vis intellektuellt förnedrande.
Bilden av politikern blir alltså viktigare, vad vi än tycker om det. Och viktigast av allt blir det för den folkvalda att själv äga sin stil.
Robin Givhan, den Pulitzerbelönade modejournalisten på Washington Post som ofta lyfts fram för sina smarta analyser om politikers skal, skrev för ett år sedan ingående om hur Hillary Clinton återtog makten över sin stil: Genom att skämta om sina klädmissar och varierande frisyrer. På ett möte med kvinnliga väljare lär hon till exempel ha sagt: "Ni kommer inte att se mitt hår gråna i Vita huset. Jag har färgat det i åratal!"
Kvinnor påpassas mer att anpassa sig till konventionerna. Men det personliga är politiskt. Jag hoppas att hon fortsätter våga vara sparkling mot den vulgära populisten Donald Trump.
Hillary Clinton tog här kommando över skämten och gliringarna kring den blonderade pagen. Också Barbro Hedvall har funderat mycket på just Hillary Clintons frisyrer.
– Som senator var hon mer djärv, och snyggare klippt, om du frågar mig. Nu ska det vara mjukt. Det ser oerhört sprejat ut, säger hon och skrattar.
– Hon gör inget för att vi ska glömma bort att hon snart är sjuttio och mormor. Det finns med i stilen. Det tror jag är klokt, och säkert en tillgång i amerikansk politik.
Liberalernas utrikestalesperson Birgitta Ohlsson, som har Hillary Clinton som en stor förebild, är inte lika säker på att Clintons nuvarande stil är vinnande.
– Ju närmare makten Hillary kommer, desto mörkare blir hennes byxdressar. Innan hade hon rött, orange, ljuslila. Nu går hon mot dovare färger. Även vad gäller frisyren signalerar hon att hon är mer återhållsam.
Hon vill inte vara för prålig?
– Hon vill vara individ framför kvinna. Hon vill att hennes fantastiska meriter ska tala för sig själva. Kvinnor påpassas mer att anpassa sig till konventionerna. Men det personliga är politiskt. Jag hoppas att hon fortsätter våga vara sparkling mot den vulgära populisten Donald Trump, säger Birgitta Ohlsson.
Jag gillar inte kostymer och slipsar, det är fult, det markerar något slags avståndstagande till folket. Jag har aldrig haft det på mig.
Och då har vi inte ens gått in på Donald Trumps minst sagt unika frisyr. Vi lämnar den därhän i detta reportage, och går vidare till kavajerna.
Anders Skans bär jeansjacka med en förstamajpin. Han äger ingen kavaj.
– Jag gillar inte kostymer och slipsar, det är fult, det markerar något slags avståndstagande till folket. Jag har aldrig haft det på mig.
Inte ens på begravningar och bröllop?
Han skakar på huvudet.
Anders Skans, gruppledare i kommunfullmäktige i Malmö för Vänsterpartiet, är en principfast man. Så när han förra året blev inbjuden till invigningen av Malmö Live tackade han bestämt nej, eftersom det stod "klädsel: kavaj" i inbjudan.
Till mötena i kommunfullmäktige får han komma hur han vill. Där råder ingen formell klädkod.
– Så länge man är städad, och inte har för tydliga politiska budskap. Jag skulle inte komma i korta hawaiishorts, men det har hänt att jag har haft lite längre shorts, om jag kommer direkt från mitt jobb som förskollärare.
I riksdagens kammare hade Anders Skans däremot inte blivit insläppt. Där krävs ”vårdad klädsel för att komma in”, för att citera punkbandet Kriminella gitarrer från Klippan, som han lyssnade mycket på i sin ungdom.
– För män betyder klädkoden kavaj eller "kavajliknande kofta". Jag vet inte vad som menas med den där koftan, men jag skulle då aldrig ta en sådan på mig, säger moderate riksdagsmannen Olof Lavesson.
En gång i tiden stod han i Malmö kommunfullmäktige och slängde käft med Anders Skans. Redan då var han propert klädd. Flytten till Stockholm 2006 innebar ingen större stilmässig förändring för den kostymklädde Malmöbon. Är det något det skrivs om nuförtiden är det annars politikers ”stilresor” – som när Camilla Thulin stajlade Lars Leijonborg med en brun manchesterkavaj inför valet 2002.
Men jag måste säga att jag tycker att det är lite besvärande att Jonas Sjöstedt klär ut sig i slips. Själv står jag i opposition mot överheten och det syns i min stil.
Men Olof Lavesson har inget tydligt före och efter.
– Men min stil har blivit mer självsäker, mer personlig. Jag vet vad jag tycker om och känner mig snygg i.
Förra året utsågs han till Sveriges bäst klädde manlige politiker av Politikerbloggen i TV4. I motiveringen stod att hans viktnedgång på arton kilo hade haft betydelse för den nya garderoben.
– Jag trodde kanske inte att den formuleringen skulle få ett sådant fokus. Men visst, trivs man i sin kropp är det roligare att klä sig.
Vänsterpartisten och moderaten står långt ifrån varandra i stilfrågan, men så verkar de också på helt olika nivåer, på kommun- respektive riksplanet.
Anders Skans konstaterar att det finns många vänsterpartister som trivs i kostym.
– Men jag måste säga att jag tycker att det är lite besvärande att Jonas Sjöstedt klär ut sig i slips. Själv står jag i opposition mot överheten och det syns i min stil.
Olof Lavesson menar att det, oavsett partifärg, ingår i en politikers uppdrag att se representativ ut.
– Det finns en bild av att man ska se vårdad ut, och inget mer än det. Men det räcker inte längre. Jag tycker att man ska se ut som att man har tänkt. Att man har brytt sig om sina kläder. Det är av respekt för väljarna.
– Jag tycker också att man ska visa respekt för väljarna, säger Anders Skans.
– Alla som känner mig vet att jag brukar gå klädd så här. Om jag skulle klä ut mig i kavaj skulle det vara en annan Anders än den väljarna har valt.
Politikerna synas in på bara huden. Det gick som en skälvning av raseri på Twitter den 28 maj, efter att Aftonbladetkrönikören Kerstin Weigl i en text hade skrivit:
”Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineralpuder”.
Med all respekt för Peter Erikssons skäggväxt, så var det nog han som i så fall behövde borsten.
Det var vice statsminister Isabella Lövin som fick sminktips. Kritiken mot krönikan var massiv. En av dem som reagerade var Arildsbon Tina Acketoft, riksdagsledamot för Liberalerna.
– Det som gör mig förbannad är när man skuldbelägger kvinnor som inte lever upp till någon sorts mineralpudernivå. Det är klart att kläder och yta spelar roll, men jag tycker att den här krönikan gick över en gräns, när den kom in på hud och hår.
Moderaten Olof Lavesson lyfter fram att krönikan till en början bildsattes med en bild på Isabella Lövin och Peter Eriksson.
– Med all respekt för Peter Erikssons skäggväxt, så var det nog han som i så fall behövde borsten.
Själv försvarade Kerstin Weigl sin krönika i Sveriges Radio: ”Jag har skrivit en kolumn som handlar om att när man är statsråd, då ingår det i ämbetet, tycker jag, att man lägger vikt vid sitt yttre, vid själva fodralet. Man klär sig inte längre som den man är, utan mer som sitt ämbete.”
Barbro Hedvall håller med henne i sak, även om hon inte hade mycket till övers för själva krönikan.
– Den var för detaljerad, och dessutom om någon som just hade klivit på pallen.
Är män skonade från den sortens kritik?
– Nej, det tycker jag inte, säger Barbro Hedvall, och lyfter fram exempel som visar på motsatsen.
Titta bara på mängden artiklar om Anders Borgs hästsvans. Eller när Göran Persson fick bantningstips i Expressen-artikeln ”Så kan du gå ned tio kilo på tio veckor, Persson”.
Det fanns till och med som uttryck, att man hade blivit ”handbagged” när hon hade satt en på plats.
Klart är hur som helst att kvinnor och män har olika förutsättningar inom stilområdet. Är det en befrielse eller en begränsning att vara kvinna?
Feministen Birgitta Ohlsson (L) älskar kläder och mode, och bär gärna starka färger som cerise och lila.
– Jag tycker att det är roligt att klä mig som min personlighet. Att våga synas och höras och ta plats.
Hon kallar sig klänningskvinna, kostymer känns mer som stela tvångströjor och försvårar retoriken.
– Jag älskar knytblusar som maktsymbol, säger hon och berättar om sin fascination för hur kvinnor använder modesymboler som maktuttryck.
– Som Margaret Thatchers handväska. Det fanns till och med som uttryck, att man hade blivit ”handbagged” när hon hade satt en på plats.
Där män begränsas av kostymmallen är det lättare för kvinnor att sticka ut.
– I kavaj blir det så stelt och svårt för mig, som pratar med hela kroppen. Jag kör på koftor istället, har säkert 25 stycken, berättar Tina Acketoft (L).
Gudrun Schyman utnyttjade sin position som enda kvinna bland partiledarna på 1990-talet genom att förstärka sin femininitet med röda läppstift, kjolar och högklackat.
Klackarna ger längd, och pondus. Att inte ha högklackat i dagens politiska landskap är att bryta mot normen, säger Birgitta Ohlsson, som är 1,78 och trivs bäst i lågklackat. Hon och partikollegan Tina Acketoft har båda fått erfara vilka skillnader det är mellan de svenska och europeiska politikerkvinnorna.
– I Sverige är den största synden att klä upp sig för mycket. I Bryssel och Strasbourg är det tvärtom, säger Tina Acketoft.
På kontinenten ställs det helt andra krav på att vara chic.
– Det är skyhöga klackar som gäller. Manikyr, pedikyr och smycken. När jag satt i Europarådet blev jag genast mer medveten: ”Jag borde ha fixat mina naglar!” Samtidigt som jag tycker det är roligt med mode, är det svenska sättet att klä sig befriande. Det ger folk mer utrymme, att inte hela tiden vara yta.
Birgitta Ohlsson har analysen klar:
– En kvinna som är politiker i Sverige lever ofta närmare ett normalt vardagsliv än kollegorna i Europa. Här hämtar vi på förskolan, byter bajsblöjor och går till mataffären med tunga kassar. Det är lättare att upprätthålla en image där man ständigt är fixad och donad om man har en distans till det här vanliga livet.
Amela Hodzic, regionråd för Socialdemokraterna i Region Skåne, applåderar den svenska modellen.
– Jag uppskattar toleransen och att alla får göra som de vill. Det tar typ tolv minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen.
Själv klär hon sig i såväl byxor som kjol, och gärna i färgen rött.
– Jag älskar rött och jag älskar socialdemokratin, så det är ingen svår kombination.
Hon beklagar att politiken blir mer och mer utseendefixerad.
– Jag tror att många unga kvinnor känner sig osäkra och kanske upplever att de behöver ha mer maskulint kodade kläder för att tas på allvar. Så ska det inte behöva vara. Det viktiga måste vara det politiska innehållet, inte skalet.
Barbro Hedvall har dock noterat hur de nordiska politikernas frisyrlängd har ökat i takt med maktutrymmet.
– Så länge kvinnor var i ett underläge maktmässigt skaffade de en praktisk frisyr. Men de senaste tio femton åren har det blivit vanligare med långt hår.
– Det där kan jag tolka på olika sätt: Att kvinnor nu är säkra i rollen som makthavare och kan låta sin personliga kvinnlighet visa sig. Eller också det där andra, att i vår superduktiga tid visa att man både kan träna vansinnigt mycket och ha en look som en amerikansk tv-person.
Silvio Berlusconi blev till slut mer stil än innehåll. Hans fåfänga yta stod i vägen för politiken.
Tv, ja. De tv-sända partiledardebatterna säger en del om våra politikers framtoning. När vänsterpartisten Anders Skans i Malmö satt med sin tonårsdotter och tittade under den senaste valrörelsen utbrast dottern: ”Men de ser ju likadana ut allihop!”
Katastrofalt för väljarna, menar Anders Skans.
– Poängen i en folkvald församling är att mångfalden ska representeras.
Så vad är då viktigast för en politiker - att smälta in eller att sticka ut? Det senare, svarar de flesta. Barbro Hedvall pratar lyriskt om hur stilmedvetna Gudrun Schyman kombinerade svart och rött under sin tid som Vänsterpartiets ledare.
Samtidigt måste den sortens markanta stilval komma inifrån politikern själv för att det ska ske på en trovärdig nivå.
– Silvio Berlusconi blev till slut mer stil än innehåll. Hans fåfänga yta stod i vägen för politiken, säger Olof Lavesson.
Barbro Hedvall tar upp ett i hennes ögon misslyckat färgval.
– När alliansen valde den gemensamma färgen orange. Den är skrikig, närmast billig i sin symbolik. Och få personer med nordiskt ursprung klär i denna fasansfulla färg.
Så hur göra? Olof Lavesson tror att man kan komma långt med små medel.
– Männen borde våga satsa mer på accessoarer. Detaljer kan göra stor skillnad.
Nu drar Almedalen igång. Barbro Hedvall sammanfattar politikerveckan med tre r: rosor, ruiner och rosévin. Då åker kavajerna av och politikerna klär sig enligt svensk sommarsed, männen i kortärmade bomullsskjortor och kvinnorna i sommarklänningar.
Vi politiker brottas med att vi ska vara tillgängliga för alla, en i gänget, och samtidigt upprätthålla en viss respekt för den position vi har blivit valda till. Det är inte helt lätt.
Olof Lavesson tänkte köpa ett par nya, tajta bomullsbyxor att matcha med linnekavajen. Möjligen känner han viss press att komma in på den där listan i år igen.
Den stressade tvåbarnsmamman Birgitta Ohlsson ”packar väl ner något som är rent”.
I Sverige handlar det om att bry sig ”lagom” mycket.
Som Tina Acketoft säger:
– Vi politiker brottas med att vi ska vara tillgängliga för alla, en i gänget, och samtidigt upprätthålla en viss respekt för den position vi har blivit valda till. Det är inte helt lätt.
Fast när yta verkligen ställs mot innehåll är det inte svårt att välja. Som Birgitta Ohlsson säger:
– Jag ägnar hellre min tid åt ett välformulerat tal än åt att sitta hos hårfrisörskan i timmar.
Fakta:
Anders Skans (V)
Gör: Gruppledare för Vänsterpartiet i Malmö kommunfullmäktige.
Bor: Malmö.
Stil: Avslappnad. Bär jeans eller tunna byxor, jeansjacka, skjorta och T-tröja. Sandaler eller kängor.
Vill signalera med min stil: ”Det här är jag, vänsterpartisten Anders. Jag har klätt mig så här så länge jag kan minnas.”
Mer: ”Jag hatar kostym och slips. Jag visar med min stil att jag är emot överheten."”
Amela Hodzic (S)
Gör: Regionråd i Region Skåne för Socialdemokraterna.
Bor: I Tygelsjö.
Stil: ”Klassisk med kontraster.” Stilen varierar efter humör. Ibland byxor, ibland kjol. Ibland kavaj.
Vill signalera med min stil: ”Att jag är en målmedveten, stark kvinna. För det är jag.”
Mer: Använder gärna rött för att markera sin partitillhörighet.
Olof Lavesson (M)
Gör: Riksdagsledamot för Moderaterna.
Bor: I Malmö.
Stil: ”Smart casual.” Går alltid klädd i kostym i jobbet. Gärna med andra färger än de traditionella blå och grå, gärna med särskilda detaljer och snitt. Tycker om att chocka ibland med mönster eller ett par färgglada skor, som när han bar ett par knallröda Lars Wallin-skor med sidensnören på riksmötets öppnande.
Vill signalera med min stil: ”Jag vill inge respekt och visa att jag menar allvar. Men också att jag är personlig och självsäker.”
Mer: Blev förra året vald till ”Årets bäst klädde manlige politiker” av Politikerbloggen på TV4.
Tina Acketoft (L)
Gör: Riksdagsledamot för Liberalerna, vice gruppledare och EU-politisk talesperson.
Bor: Arild.
Stil: ”Klassiskt sportig.” Bär ofta kjol, högklackat, blus och kofta.
Vill signalera med sin stil: ”Jag vill vara bekväm och kunna röra mig fritt, med kavaj blir det för stelt. Annars så är jag en sådan som märks oavsett vad jag har på mig.”
Mer: Avskyr kavajer och äger 25 koftor.
Regler för kommentarer
Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!
Tänk på att:
Det här är inte ok:
Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.