Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Jag hoppas att Stefan Löfven pratar om frihet.”

Stefan Löfven har många gånger under våren hänvisat till den svenska modellen. Maktförändringen mellan dem som vill spekulera kortsiktigt och dem som vill satsa på långsiktiga investeringar säger han inget om, skriver Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö högskola.

När det blir dags att flytta hemifrån har de flesta unga inte råd med dagens höga bostadspriser, skriver Mikael Stigendal.Bild: Ingemar D Kristiansen
I kväll håller Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven tal i Almedalen. Jag hoppas att han pratar om frihet.
I en tid när vi har blivit mycket mera beroende av varandra har det nyliberala budskapet varit att vi ska satsa på oss själva. Det har lett till en ökande ojämlikhet. Fåtalets frihet har blivit de mångas ofrihet. Nyliberalerna sade att de rikas välstånd skulle sippra ner och sprida sig till alla. Så blev det inte. Oron sprider sig för att hamna på förlorarsidan. Det blir uppenbart för allt fler att det behövs en ny syn på frihet, en syn som inte bygger på isolerade individer utan som tar sin utgångspunkt i det ökade beroendet människor emellan.
Jag hoppas att Stefan Löfven pratar om hur breda samarbeten ska kunna skapas, där människors olika kunskap tas tillvara, där företrädare för politik, den ideella sektornoch vetenskap vågar göra motstånd mot finanskapitalet och dess kortsiktighet för att öka de mångas frihet.
För snart tjugo år sedan skrev Göran Persson boken Den som är satt i skuld är icke fri. När Persson tillträdde som statsminister 1996 var hushållen i Sverige, enligt OECD, skuldsatta till 93 procent av sin disponibla inkomst. Sedan dess har skuldsättningen ökat kraftigt.
År 2014 hade de svenska hushållen en skuldsättning på 173 procent. Det kan jämföras med 115 procent i det uthängda krislandet Grekland. Enligt Perssons bok från 1997 har Sveriges befolkning därmed blivit mindre fri. Eller vad säger hans efterträdare Stefan Löfven?
Mångaverkar förlita sig på bostadspriserna. Så länge de ökar kan man ju sälja sin bostad och tjäna på det. Dessutom kan man belåna sin bostad och köpa nya prylar. Men vad händer när bostadspriserna börjar sjunka?
Enligt SCB köper svenska hushåll också allt mer på kredit utan säkerhet. Det fungerar så länge räntan är låg, men vad händer när den stiger?
Enligt Riksförbundet för överskuldsatta, Insolvens, vars medlemmar är människor som inte kan betala tillbaka vad de lånat, räknas mellan 400 000 och 600 000 personer som överskuldsatta i Sverige.
Den nyliberala revolutionen tycks ha friskrivit oss som är vuxna nu från ansvar för framtiden. Våra barn och barnbarn kommer att få betala för skuldsättningens konsekvenser. Det är också de som får betala för den miljö- och klimatförstöring som produktionen av alla de saker vi köper medför. Vad är det för frihet?
Friheten för dagens barn och ungdomar är redan kraftigt beskuren. Enligt Rädda Barnens senaste rapport växer 12 procent av alla barn i Sverige upp i fattigdom. Och av landets alla kommuner är andelen högst i Malmö med 31 procent.
När det blir dags att flytta hemifrån har de flesta unga inte råd med dagens höga bostadspriser. Och tvärt emot vad de ansvariga bakom avregleringen av bostadsmarknaden utlovade har det byggts alldeles för få hyresrätter. Och för dem som lyckas hyra i andra hand kostar det skjortan.
Idag är det mycket lönsammare att spekulera än att investera i verkliga företeelser som hyresbostäder och ny industriproduktion.
Finanskapitalet har blivit vår tids herre på täppan. Så var det inte i den svenska modellen fram till avregleringarna på 1980-talet. Då var tillväxten industridriven. Stefan Löfven har många gånger under våren hänvisat till den svenska modellen. Maktförändringen mellan dem som vill spekulera kortsiktigt och dem som vill satsa på långsiktiga investeringar säger han inget om. Därmed riskerar talet om den svenska modellen att dölja de stora maktförskjutningar som har skett. Det är finanskapitalet som bestämmer och regeringen bidrar till det genom att prioritera att pensionsfonderna ska vara så lönsamma som möjligt. Tänk om de istället kunde användas till sociala investeringar i till exempel skola, vård, omsorg och kultur. Då hade friheten för många ökat.

Mikael Stigendal

Mikael Stigendal är professor i sociologi vid Malmö högskola.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen