Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Nu till något helt annat

Det är politik när den är som sämst.

Med årets Almedalsvecka lagd till handlingarna – den avslutas idag med tal av Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt – går svensk politik in i halvtidsvila. När riksdagen öppnar i september återstår precis hälften av mandatperioden 2014–2018. Partierna växlar från eftervals- till förvalsläge.
Denna ”pausvila”, för att nu tala med fotbollsexpertisen, förebådar ofta något nytt.
Det var i månadsskiftet augusti–september 2004, med två år kvar till riksdagsvalet, som de fyra borgerliga partierna lanserade sin allians hemma hos dåvarande centerledaren Maud Olofsson i Högfors. Och det var på hösten 2008 som Socialdemokraternas Mona Sahlin och de gröna språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson presenterade sig som ett rödgrönt alternativ inför det kommande valet, vilket ledde till en intern S-revolt som tvingade Sahlin att inkludera Vänsterpartiet.
Vid båda dessa tillfällen avgjordes valen: 2006 vann de borgerliga på att de framstod som mer samspelta än någonsin; 2010 drabbades Socialdemokraterna av en brakförlust när mittenväljarna flydde hals över huvud, skrämda av tanken på Lars Ohly i regeringen.
Kommer något liknande att inträffa i år?
Det är inte mycket som talar för det, men framför allt partierna i den borgerliga alliansen gör klokt i att lyssna på varningssignalerna. Kanske är det dags för dem att göra tvärtom mot 2004: förbereda sig på att gå till val var för sig. Mycket tyder på att allianskonceptet har spelat ut sin roll; även i den politiska kyldisken finns något sådant som bästföredatum.
Den opinionsmässiga normalsituationen vid den här tidpunkten i mandatcykeln är att oppositionen har en stark ställning som sedan försvagas när valet närmar sig.
I Sifos junimätning 2012 samlade den rödgröna oppositionen – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – en majoritet av väljarsympatierna: 51,8 procent. Det gav dem tillräcklig fallhöjd för att sluta som största block i valet 2014 med 43,6 procent av rösterna mot 39,4 procent för alliansen. Stefan Löfven (S) kunde bilda regering tillsammans med MP.
Idag är den borgerliga oppositionen inte ens i närheten av egen majoritet och fallhöjden är knappast betryggande. Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna samlar bara 42,7 procent hos TNS Sifo medan de rödgröna noterar 37,9 procent.
I dessa siffror spökar Sverigedemokraterna, som med 15,8 procent ligger över sitt valresultat på 12,9 procent. SD, som inget anständigt parti vill samarbeta med, utgör ett eget, tredje block, en genomgripande förändring av det tudelade mönster som i decennier definierade Sveriges politiska liv.
Men att skylla på SD är en klen tröst för de borgerliga: även andra tecken borde oroa dem. Dels har KD parkerat på en nivå under fyraprocentsspärren till riksdagen, dels beror de rödgrönas försvagning inte på någon effektiv oppositionspolitik, utan på det ena regeringspartiets benägenhet att göra självmål: två MP-ministrar har avgått.
Mot den bakgrunden – och med tanke på att samtliga allianspartier backade i senaste valet – är det inte så underligt att det börjar synas sprickor i den borgerliga fasaden.
Så här i halvtid växer profileringsbehovet hos främst de mindre partierna, något som inte kan döljas av gemensamma men smått krampaktiga utspel i detaljfrågor som införande av aktivt skolval i samtliga kommuner.
När Liberalernas partiledare Jan Björklund förra söndagen inledde Almedalsveckan blåste han till inomborgerlig strid på flera punkter.
Liberalerna tänker inte acceptera förra årets försvarsbeslut om alliansen återtar regeringsmakten. I april 2015 kom M, C och KD överens med S–MP-regeringen om att tillföra försvaret ytterligare 10,2 miljarder kronor under perioden 2016–2020, en summa som Liberalerna anser vara otillräcklig. Björklund vill också riva upp den energipolitiska överenskommelse som de tre andra borgerliga partierna ingick med regeringen i juni.
I efterdyningarna av det brittiska folkomröstningsbeslutet om att lämna EU, brexit, vill Björklund och Liberalerna, till skillnad från allianskollegorna, fördjupa EU-samarbetet och föra in Sverige i såväl finanspakten som bankunionen. M och KD anser istället att de nationella parlamenten bör få mer inflytande på EU:s bekostnad.
Till detta kommer den känsliga frågan om sänkta ingångslöner för att underlätta för nyanlända och ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Om arbetsgivare och fack inte kan enas, i enlighet med den svenska modellen, är Liberalerna redo att lagstifta. Centern är av samma åsikt, vilket partiledaren Annie Lööf upprepade under veckan. Moderaterna säger nej, måna om att inte provocera LO.
I onsdags framträdde Kristdemokraternas Ebba Busch Thor i Visby med ett budskap om hårdare krav på asylsökande, en linje som placerar KD på principiell kollisionskurs med Centern, som står för en mer generös flyktingpolitik. Genom att gira kraftigt åt höger i asyl- och integrationsfrågor försöker KD, liksom Moderaterna, locka väljare från Sverigedemokraterna.
Med två år kvar till nästa valrörelse är det osäkert om de borgerliga partierna klarar, eller ens vill, gå till val med ett gemensamt och heltäckande valmanifest.
Alliansen lär bestå som regeringskoncept, men kan vara på väg att luckras upp. Frågan blir då varför partierna skall behålla sin enade budgetfront. Här gäller ju fortfarande den stupade decemberöverenskommelsens regel att den största partikonstellationen skall kunna regera och få igenom sin budget.
Den borgerliga, eller snarare moderata, tanken är att statsminister Stefan Löfven skall tvingas göra sig beroende av Jonas Sjöstedt, vilket i sin tur skall göra det lättare för de borgerliga att, precis som 2010, skrämmas med vänstermonstret. Det är politik när den är som sämst: att av taktiska skäl driva politiken i en riktning som man vet är skadlig för landet och ideologiskt tveksam.
Risken är överhängande att taktiken slår tillbaka mot de borgerliga. För 2016 är inte 2008 och 2018 kommer inte att vara 2010. Det politiska landskapet ser annorlunda ut. Och det beror i första hand på det grumligt känsloladdade frågekomplex som Sverigedemokraterna exploaterar: migration, integration och nationell särart.
Förhoppningsvis avsätter alla partiledare en stund av semestern åt den senaste rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, baserad på en omfattande opinionsundersökning som genomfördes i höstas. Årets rapport har en välfunnen titel, Ekvilibrium, ett begrepp som används för att beskriva balanserade jämviktslägen.
Ekvilibrium i svensk politik har länge varit en endimensionell konfliktstruktur, vänster mot höger, där välfärd och sysselsättning har dominerat agendan. Vänster–höger-dimensionen är fortfarande viktigast, men kompletteras av andra åsiktsdimensioner, framför allt sådana som är kopplade till invandring.
Varje år sedan 2011 har integration och immigration ökat i betydelse på väljarnas dagordning för att formligen explodera 2015, året då drygt 160 000 asylsökande kom till Sverige. En majoritet, 53 procent, uppfattade detta område som ett viktigt samhällsproblem. Motsvarande siffra 2014 var 27 procent.
Med så kraftiga förändringar tränger nya konfliktdimensioner fram: om tolerans, om nationell identitet, om värderingar, om kulturkrockar. De satte tydlig prägel på Almedalsveckan.
I en djupt tänkvärd introduktion skriver SOM-rapportens redaktörer Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid:
”Så länge ett partisystem är endimensionellt och strukturerat efter en trygg vänster-högerordning kan aktörerna använda alla de gamla välbekanta redskapen för konfliktlösning. Men när den bekanta endimensionella strukturen bryts upp och blir tvådimensionell förändras spelplanen och därmed grundförutsättningarna för partikonkurrens, opinionsbildning och väljarbeteende.”
Annorlunda uttryckt:
I ett nytt politiskt landskap måste partierna spela efter nya regler.
Att envist hålla fast vid den gamla regelboken – i detta fall en uppdelning i två monolitiska block som låser fast varandra – vidgar bara utrymmet för politiska krafter som erbjuder bedrägligt enkla lösningar på tidens komplicerade problem. Det var vad som hände i Storbritannien med brexit. Det kan vara på väg att hända i USA med Donald Trump. Och det håller kanske på att hända här med Sverigedemokraterna.
Allianspartierna bör befria sig från varandra och ge Stefan Löfven chansen att befria sig från Vänsterpartiet.
För att återknyta till Daniel Nannskog och hans expertkollegor denna finaldag i Visby och Frankrike: det kan vara ett sätt för svensk politik att ”komma upp rättvänd”.

MER ATT LÄSA

Ekvilibrium. SOM-undersökningen 2015. SOM-rapport nr 66 (SOM-institutet) red. Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid.
Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (ATLAS) av Ulf Bjereld, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
www.tns-sifo.se.
Gå till toppen